Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
talets början utgjorde mer än fem sjundedelar av hela rikets järnexport.
Och medan tullen i Stockholm över huvud taget 1635 avkastade blott 50,000
riksdaler, hade summan redan 1645 stigit till 300,000 riksdaler.
HANTVERKET.
I jämförelse med handeln spelade hantverket en vida mindre roll. Det
är här givetvis fråga om det egentliga hantverket. Ty i vissa fall kunde
ju, såsom förut påpekats, gränsen mellan hantverk och vad man kallade
manufaktur, d. v. s. mera industriella anläggningar, vara rätt svävande.
Inom hantverket fanns i Sverige redan från medeltiden ett starkt tyskt
inflytande. Det gjorde sig inte minst märkbart under den period, varmed
vi nu sysselsätta oss. Både Gustav Adolf och Axel Oxenstierna ivrade för
att borgarna bl. a. skulle sätta sina söner i en ordentlig hantverkslära. Men
bristen på hantverkare av inhemsk börd var fortfarande stor. Det tyska
inslaget på dessa yrkesområden var därför påfallande kraftigt. Ankomsten
till Sverige av Gustav Adolfs unga drottning Maria Eleonora synes ha
medfört en ny invandring till landet av konstförfarna hantverkare.
Tillströmningen av tyska hantverkare ökades givetvis med Sveriges uppsving som
europeisk stormakt och blev särskilt märkbar i rikets huvudstad. Tyskland
hade också givit förebilden till de olika hantverksämbetenas
skråorganisationer med deras mästare, gesäller och lärlingar. Särskilt stort var de tyska
gesällernas antal. En viss motsättning, ibland rätt tillspetsad, rådde tidtals
mellan svenskar och tyskar i ämbetena.
Betecknande nog äro exempelvis Stockholms »ämbetsrullor» för åren
1654 och 1655 uppdelade i en svensk och en tysk grupp. Den senare
dominerade i fråga om gesällerna särskilt bland barberarna, skomakarna och
snickarna. Men även inom andra ämbeten förefanns ett starkt tyskt
inslag, så bland sten- och bildhuggarna, där nästan samtliga mästare voro
tyskar. Överståthållaren Schering Rosenhanes berättelse år 1663 upptager
omkring ett 60-tal hantverksyrken i huvudstaden, däribland dock yrken,
som egentligen sysslade med transportarbete och dylikt, såsom åkare,
formän, vindragare och järndragare. Talrikast voro skräddare och skomakare.
För en senare tid mera ovanliga yrken representerades av karduansmakare
och senkelmakare (de sistnämnda = spännmakare).
Det svenska skråväsendets starka beröring med isynnerhet det tyska
underhölls inte minst genom gesällvandringarna från det ena landet till det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
