Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ej organiserade i yrket. Skråorganisationerna hade laglig befogenhet att utan
försköning förfölja och låta bestraffa alla bönhasar. Men i själva verket var
hönhaseriet outrotligt. Bland glasmästarna i Stockholm framhölls det också
1647, att de voro »så många att man dem lätteligen intet räkna kan».
Å andra sidan ökades förbittringen från olika, även högtstående, håll
mot hantverkarnas som man ansåg oresonliga fasthållande vid föråldrade
och stelnade organisationsformer, vilka alltför ofta voro till hinders i en
nyare tids näringsliv. I dessa synpunkter inmängde sig även adelns mera
principiella hävdande av adelsprivilegiernas medgivande, att adeln fick »hava
och hålla i sitt försvar och tjänst allehanda ämbetsmän, som till hushålls
uppehälle, tarv och förbättring kunne tjänlige vare». Visserligen medförde
detta ofta, att hantverkare, som gåvo sig under adelsmän, även arbetade åt
andra, vilket givetvis uppväckte skråorganisationernas harm och protester.
Statsmaktens ställning till dessa problem var något brydsam. Dels gällde
det ju att så mycket som möjligt befordra hantverkets förläggning till
städerna och förhindra obehörigt intrång inom yrkesutövningen. Dels måste
man taga vederbörlig hänsyn till adelns genom bestämda privilegier
medgivna rättigheter. Dels var man slutligen rätt på det klara med att
skråorganisationerna med deras stela former ofta utgjorde ett verkligt hinder
för ett friare näringsliv. Denna statsmaktens dubbla inställning förklarar
också de styrandes vacklan beträffande lagstiftningen på detta område och
deras svårigheter.
Gabriel Oxenstierna yttrade sig också en gång — 1633 — helt desperat
i rådet: »Bäst att lösa opp skrån och låta var och en arbeta som han bäst
orkar», medan brodern tre år senare förklarade, »att skrån här i staden
skulle vara fri och intet slutne, men förbjudes andre handverker här i
staden att arbeta». Drottning Kristina var en avgjord motståndare till
skråtvånget, som hon ville helt avskaffa. Hon uttalade år 1650 »den mening,
att inga slutne skrå borde vara, så att man intet definierar någon viss
numerum på dem, låter dem komma och resa fritt, icke heller tvingar dem
att bliva borgare eller arbeta hos andra besuttne mästare här i staden». Två
år därefter upprepade hon, »att det slutne skrå intet vore att lida». Efter
många förhandlingar utfärdades strax efter den här behandlade
tidsperioden eller år 1669 en »Allgemen ordning och skrå för hantverken», där
man verkligen för första gången gjorde ett försök att systematisera det
svenska skråväsendet. Här sökte man råda bot på de monopolistiska
strävandena genom att bl. a. avskaffa begränsningen i de olika ämbetenas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
