Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till rådhuset var i dubbel bemärkelse icke lång. Den nyssnämnde Ogier
påstår om svenska förhållanden, att »här och var både hos lärda och olärda,
adelsmän och borgare, finner man bägaren och bibeln vid sidan av
varandra på bordet». Bägaren och bibeln — sammanställningen karakteriserar
rätt väl en stormaktstidens svensk, icke minst stadsborgaren. Och vid
poku-lerandet skedde beklagligt ofta förseelser och missgärningar, som förde sin
anstiftare till rådhuset. Därpå följde åter ruelsen — bibeln och kyrkan. I
dikterisk gestalt finna vi motsättningarna hos stormaktstidens
egendomligaste skaldepersonlighet, Stockholmsbarnet Lucidor, »rusets och ruelsens
skald som ingen i hans svenska samtid och som få efter honom»
(Karl-feldt).
Men den gode borgaren hade bättre anledningar att söka upp sitt
rådhus. Här fick han lagfart å sin fastighet, här protokollfördes olika
affärstransaktioner, bouppteckningar, arvskiften. Här hölls också den allmänna
rådstuga, där han som fullmyndig borgare tog del, kanske dessutom
åtnjutande hedern att tillhöra »borgerskapets äldste».
Hur som helst: kyrkan och rådhuset voro småstadens signifikativa
offentliga byggnader. En livligare bild erbjödo ju de gamla stiftsstäderna med
sina domkyrkor och andra kyrkor, gymnasier etc. En särskild prägel hade
givetvis ärkebiskops- och universitetsstaden Uppsala liksom med tiden Lund.
Genom förläggandet av Göta hovrätt till Jönköping fick denna stad en
monumentalbyggnad i hovrättshuset, som av dåtida resande ansågs vackert
och i så måtto märkligt som stadens övriga hus voro av trä. Men i
allmänhet erbjöd den svenska genomsnittsstaden en ganska ensartad och tråkig
anblick med sina låga trähus, reguljärt enformiga gator och brist på
monumentala byggnader.
Ofta verkade åtminstone de mindre städerna rena bondbyar i något
större format, inte minst de nyanlagda städerna. Härtill bidrog även den
omständigheten, att dessa små städers invånare till riklig del försörjde sig
genom rena lantliga näringar — åkerbruk och boskapsskötsel. I
exempelvis Alingsås var år 1627 av 104 mantalsskrivna personer jämnt halva antalet
boskapsägare, som tillsammans hade 572 djur (hästar, oxar, kor, kvigor,
får, getter och svin). Och så var det i större eller mindre utsträckning
litet varstans i städerna, där borgarna hade sina kålgårdar, åkertäppor och
betesmarker. I sistnämnda fallet kunde de, som inte ägde egen betesmark,
mot avgift till staden av s. k. mulbetespengar få släppa in sina kreatur på
staden tillhörig mark.
Sv. folket genom tiderna IV. — 12.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
