Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
svenska krigsmakten genom en storartad utveckling nå högre än någonsin
tillförene och under sina fältherrar föras fram till stora segrar på Europas
slagfält.
Den uppgift, Gustav Vasa tagit på sig, sedan han i det svårkvästa
Dacke-upproret nogsamt fått erfara opålitligheten av det för dyra penningar
värvade utländska krigsfolket, var att inom landet uppställa en duglig och
pålitlig härsmakt till ringa kostnad. Denna måste sålunda besoldas av de olika
landskapen men skulle kunna brukas av konungen till rikets gagn med all
den frihet, som jämlikt Västerås riksdagsbeslut uttrycktes i orden: »som
de trogne tjänare och undersåtar ovägerligen till lands och vatten, i skogar,
på berg och i dalar, innan lands och utan, i fredliga och ofredliga tider
emot alla våra vedersakare och fiender och eljest efter våra och sakernas
nödtorfter».
De första försöken härtill hade gjorts, medan ännu upproret i Småland
pågick, och genom skickliga underhandlingar förmåddes allmogen i de olika
landsändarna att ställa till konungens förfogande ett antal karlar, »som lust
och vilja hava och skickliga äro att tjäna oss för en landsknekt». Väl hände
det, att konungen mötte motstånd eller försporde klagan över att knektarnas
lön var för ringa. Trugande och övertalande vädjade han då till klokheten
hos menige man, och ej så ringa slughet lade han därvid i dagen. Voro ej
Sveriges inbyggare skyldiga försvara landet idan lön? Ville de ej nu vara
tillfreds, då knektarna till på köpet fingo sex marker i årslön, så kunde han
väl taga in utländskt folk i riket. Men nog borde en var kunna inse, hur
oklokt det vore att låta penningarna gäldas till utlänningar, vilka skulle
kunna nyttja dem till rikets skada, i stället för att komma konungens trogne
undersåtar till gagn och öka deras välstånd. Allt gjordes för att giva
krigsfolkets anskaffande en prägel av frivillighet. Ombuden från landskapen
erbjödo sig så att lämna karlar, som voro hågade att tjäna med värjor.
Knektarnas namn och hemvist infördes i vissa register, som uppsändes till
konungen. Därmed voro de ock lagstadda med all den makt, som dolde
sig bakom en skriven handling. Så småningom utvecklades den hävd, som
i det allmänna medvetandet gav konungen rätt att påbjuda utskrivningar
för att komplettera det av landskapen beviljade antalet knektar, och genom
mångfaldiga påbud fick allmogen omsider erfara, att frivilligheten med
tiden hade övergått till ett hårt tryckande tvång.
Utskrivningarna inom landskapet skedde sockenvis, till en början av
socknens egna förtroendemän men senare av kommissarier förordnade av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
