Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
konungen och försedda med en för varje år allt längre och detaljrikare
instruktion. Härvid sammanfördes skatte- och kronobönder med sina söner
och drängar i rotar om 10 man, av vilka en skrevs till knekt, men
frälsebönderna, som hörde under adelns gårdar, gingo 20 på roten och fingo
sålunda blott känna halva tungan av knektebesväret. Fria från utskrivning
voro dock alla de, som bodde inom en mil från en adelsmans säterigård.
Väl skulle den inom roten skrivas till knekt, som ansågs bäst lämpad, men
helst skonades den besuttne bonden, medan löskekarlar och hantverkare
snart blevo självskrivna. Mot slutet av 1500-talet började man räkna rotar
efter gårdatal, men under den stora kraftutvecklingen före Sveriges
ingripande i det europeiska religionskriget hade man måst återgå till
utskrivning efter mantal. Ej sällan hände det, att allmogen i något landskap visade
ovillighet eller rent av vägrade låta utskriva knektar. Mestadels blevo dock
bönderna fogliga, sedan konungen åter förhandlat med dem eller låtit straffa
dem, som uppviglat till ohörsamhet.
Anskaffandet av befäl bjöd stora svårigheter. Till hövitsmän utsågos i
början kraftfulla fogdar, vana att göra sig hörda och gällande. Från det
utländska krigsfolk, som konungen alltjämt hade i sin tjänst, kunde ock
tagas en del yrkesvant befäl, mestadels tyskar att döma av deras klingande
namn, såsom Klein von Oldenburg, Johan von Isselberg, Cort von
Strass-burg m. fl. Med tiden fylldes dock behovet av befallningsmän ur den svenska
bondeklassen. Ibland vittna deras namn om de landskap, från vilka de
kommo: Torsten Västgöte, Arvid von Skara, Olof Helsing och Erik Ålänning.
Men för det mesta buro de vanliga svenska bondenamn, såsom Sven Ersson,
Anders Gunnarsson, Peder Månsson och Långe Hans Olsson. Längre fram
började även adelsmän tjäna såsom befäl vid trupperna, då vid den nya
organisationens införande deras personliga rusttjänst fått en minskad
betydelse. — De lägre befälsposterna besattes genom uttagning bland de
därtill dugligaste knektarna.
Det rytteri, som ingick i Gustav Vasas följe, bestod av frälset, som i
stället för att erlägga skatt gjorde rusttjänst. Adelsmännen och deras
sven-ner hade på riddarvis lärt striden man emot man. Men de voro för fåtaliga
för att bilda ryttarförband, vilka med kraft skulle kunna upptaga striden
i slutna former, så som numera plägades av danskar och tyskar. I
samband med organiserandet av det inhemska fotfolket träffade Gustav Vasa
avtal med de olika landskapen att sätta upp ett visst antal ryttare. Kronan
vidkändes kostnaderna härför, och anskaffningen av de enskilda ryttarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
