Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
konung Erik organiserat sina knektar, hade ännu ej nått tillräcklig fasthet,
rytteriet kunde ännu ej mäta sig med Daniel Rantzaus stolta kavalleri, och
företaget misslyckades trots knektarnas tapperhet. Avsikten med slaget
förfelades, och danskarna undkommo. Det svenska pansrade, lansbeväpnade
fotfolk, på vars danande konung Erik nedlagt så mycken omsorg, kom
aldrig till sin rätt. Det påbörjade verket att skapa ett anfallsdugligt
infanteri gick i spillror.
Den blodiga dagen vid Kirkholm (1605) visar bristerna ej blott i de
svenska truppernas organisation, utrustning och utbildning utan även i deras
ledning. Illa förplägade och efter en ansträngande nattmarsch i dåligt väder
gingo de svenska trupperna till anfall, sedan de ur sin fördelaktiga
försvarsställning hade lockats ned på slätten. Med fällda lansar och oemotståndlig
kraft rände de polska ryttarna dem till döds. Nederlaget blev förkrossande,
och tusentals svenska allmogehem fingo sörja de sina, som fallit. Men det
blev en lärdom, och ur spillrorna växte fram något nytt.
Vid Breitenfeld (1631) stodo sida vid sida den svenske konungens och
den sachsiske kurfurstens arméer mot Tillys krigserfarna här. De
protestantiska räknade sammanlagt 39,000 man, de kejserliga 25,000. Men sedan
16,000 sachsare redan i slagets början blivit drivna på flykten, hade
konungen att räkna med såväl en numerärt överlägsen fiende som en ny
situation på stridsfältet. Den kunglige fältherren och hans trupper skulle dock
visa sig vuxna de krav, som nu ställdes på dem. Medan fotfolket i mitten
gav slagordningen en orygglig fasthet och det svenska artilleriet under
Tor-stenson plöjde djupa fåror i de kejserligas led, måste dock de båda
kaval-leriflyglarna under olika skeden av slaget föra en uppehållande strid, den
högra mot Pappenheims ryttare, den västra mot Tillys väldiga
fotfolksbri-gader. Med ordning, snabbhet och noggrannhet utförde konungens trupper
i sina lättrörliga formationer de rörelser och handgrepp, som de blivit väl
lärda, medan trängsel uppstod inom de kejserliga brigaderna, vilkas
förflyttningar togo lång tid i anspråk. Likväl blev läget allt mer och mer
hotande särskilt hos den tappre Gustaf Horn på vänstra flygeln. Konungen
sände honom förstärkningar, skickligt och hänsynslöst använde han sina
trupper mot övermakten.
Då kom äntligen den stund, då läget förändrades på högra flygeln.
Pappenheims kraft var uttömd. Efter sju misslyckade angrepp kunde han ej
längre förmå sitt folk att rida fram mot de svenska ryttarkompanierna.
Tiden var inne för konungen att bereda sin motståndare en förkrossande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
