Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
av tackjärn till braken, voro de viktiga faktorer, när det gällde att skapa
ekonomiskt bärkraftiga företag. Man måste utgå ifrån att transporter
utefter sjö- ocli flodsystemen med omlastningar eller släpande av båtarna
över »eden» och landtungorna mellan vattendragen sedan urminnes tider
spelat en viktig roll i vår samfärdsel. Redan ortnamnen visa, att så varit
fallet, och traditioner härom ha varit levande intill sen tid.
Det är därför naturligt, att tanken tidigt väckts att på konstlad väg,
genom anläggning av kanaler, överbygga de svårigheter, som landets
topografi erbjödo, när det gällde att utnyttja inlandets vattenvägar. Som vi
redan sett uppdrogs åt riksantikvarien att även lägga märke till platser,
som kunde lämpa sig för anläggande av slussar. Under 1600-talet
fram-kommo också många projekt i den riktningen. Hans Brask hade 1526
påyrkat anläggandet av en transportled mellan Vänern och Vättern, något
som säkerligen kunnat bli av betydelse för näringslivet i hans östgötastift.
Nu sysselsatte man sig med vad som sedan blev Trollhätte kanal, dock
utan att avsluta detsamma förrän under Polhems ledning 1718 och utan
att kanalen blev segelbar förrän vid detta århundrades mitt. Däremot
kom Hjälmare kanal och slussverk, som förband Hjälmaren och Mälaren,
till användning år 1639 men måste sedan vid ett par tillfällen helt
ombyggas.
Under alla dessa betydande arbeten på att skaffa Sverige
förbindelseleder mellan vissa huvudorter inbördes och med utlandet, är det
självfallet, att samma intresse och energi icke kunde ägnas de mindre farlederna,
som knöto samman de enskilda bygderna. Här fortlevde länge, delvis
ännu i århundraden, de gamla vägtyperna och de gamla
transportmetoderna, och de låta oss i levande åskådlighet se, vad som låg före
stormaktstidens väldiga reformarbete. I Dalarna och det inre Nordsverige i
övrigt brukades ännu till för ganska kort tid sedan myrspängerna upp
till fäbodarna och slåttermarkerna; i mitten ett par kluvna stockar och
vid sidorna två rader av grova, runda sådana kunde de sträcka sig miltals
upp genom vilda skogen. På dem kunde man inte komma fram annat än
gående, med mesar och kontar på ryggen, eller också — och det var det
vanliga — med hästar, klövjade med tunga bördor av proviant och
redskap. När stigen vek av myren, voro träden bläckade, märkta me dyxa
i barken, så att man ej skulle gå vilse — lätt gjort ändå i dessa ödemarker.
Här och annorstädes träffar man också ännu i dag på kavelbroar, helt
överensstämmande med gatläggningen i våra medeltida städer, sådan vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
