Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kunna studera den vid grundgrävningar och dräneringsarbeten. Stockarna
ligga här på tvären, tätt intill varandra och sammanhållna av längsgående
reglar efter sidorna. Sådan väg är lagd för hjuldon, om också endast för
enkla och ofullkomliga tvåhjuliga kärror. När man ännu inte lärt sig
gräva diken kring landsvägarna och haft möjlighet att göra stora
utfyll-ningar, där marken var vattensjuk, voro dessa kavelbroar oumbärliga, och
de ha också varit utbredda över större delen av landet.
I obygden räckte vägen ofta inte fram till gården, och där fick man
då vid ändpunkten uppföra en bod, ett kärrehus, som det vanligen hette.
Där sattes hjuldonet in, och man fick frakta vad man hade med sig vidare
på en enkel släpa eller klövja det på dragaren. Ofta kunde emellertid den
öppna slätten erbjuda nära nog samma svårigheter som den obanade
ödemarken. Det var inte minst fallet med Skåne, där Carl Hårleman år 1751
pläderade för anläggande av kanaler och vattenleder.
FÖRBINDELSERNAS UTVECKLING. POSTINRÄTTNINGARNA.
Det är mot denna bakgrund som man bör se den imponerande
kulturgärning, genom vilken från 1600-talets slut till och med 1800-talets början det
svenska vägväsendet rycktes upp, i nära samband med att vår land övergick
från att ha varit i stort sett ett naturlandskap till att bli ett kulturlandskap.
De var den svenska statsmakten, som stod bakom de flesta och
betydelsefullaste reformerna. Och ute i bygderna var det landshövdingarna, som togo
initiativet och ledningen och tvingade bönderna — inte sällan mycket emot
deras vilja — till samarbete utöver ramen för by och socken.
Ännu ett initiativ från statsmakternas sida bör här till slut omnämnas,
nämligen postverket. En förordning år 1636 stadgade, att särskilda
postbönder skulle finnas utefter huvudvägarna på två—tre mils avstånd. De
hade att ofördröjligen befordra brev i båda riktningarna. Så småningom
utsträcktes dessa anordningar, som dirigerades från en central ledning i
Stockholm, att gälla runt hela Östersjön. Särskilt viktig var självfallet den
linje, som genom Danmark gick till Hamburg, där en svensk postmästare
en tid praktiskt taget fyllde en diplomatisk funktion. Välbekant är, hur
postmästaren i Stockholm 1643 fick sig ålagt att utgiva tidningar, det
officiella organ, som så småningom kom att benämnas Post- och inrikes
tidningar (se bilaga vid sid. 48). För vårt lands införlivande med det
europeiska kultursamfundet betyde kanske upprättandet av tillförlitliga och be-
Sv. folket genom tiderna IV. — 20.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
