Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bland de samtida filosoferna stod han väl närmast Comenius, vilken han
dock på flera punkter överträffade i säkert grepp om problemen. Kritisk
ställde han sig däremot mot Cartesius’ mekaniska världsuppfattning.
För sin filosofi uppsatte Stiernhielm ett stort mål: att härleda och
återföra alla väsen, deras grader och åtskillnader, i en sammanhängande
kedja till det ena och första väsendet — »något som alla åldrars filosofer
försökt men hittills ingen förmått». Den aristoteliska metoden att skrida
framåt genom en följd av slutsatser byggda på begrepp avvisar han. I
stället vill han, under inflytande från Bacon och Comenius, i princip följa
en induktiv väg. Utgångspunkten utgöres av erfarenhetsrönen, och på dessa
enskilda sinnesintryck grundas så de allmänna lagarna men endast steg
för steg och under förnuftets noggranna prövning av erfarenhetsstoffet.
Men därjämte godtager Stiernhielm ytterligare en kunskapskälla: den heliga
skrift, särskilt första Moseboken med dess skapelseberättelse. Nya idéer
och gamla tankebanor korsa sålunda varandra i hans filosofi.
De stolta förhoppningarna om att till ett enhetligt system kunna
bearbeta sina uppslag och intryck fick väl Stiernhielm aldrig förverkligade.
Detta hindrar inte, att enstaka detaljer äro av intresse och inte utan
originalitet. Till det märkligaste anses höra hans framställning av de tre
världs-skapande principerna: materien, själen och ljuset. De egna distinktioner
Stiernhielm här gjorde äro möjligen en insats av filosofisk betydelse.
Särskilt gladde det honom själv, att han skarpare än sina föregångare kunde
fixera ljusets roll i naturprocessen. Detta ger hans framställning en lyrisk
flykt, som alltjämt oemotståndligt rycker läsaren med. Skalden var
filosofen följaktig in i forskningens allra heligaste.
PLANSCH Å MOTSTÅENDE SIDA. Denna dråpliga bild av Atlantica-verkets fader,
sjungande psalmer, med brillor på näsan och koralbok i handen, omgiven av hustru
och barn, är enligt traditionen utförd av familjens äldste son, Olof Rudbeck d. y., som
ackompanjerar på instrumentet längst till vänster. Mellan honom och fadern sitter mor
i huset, Wendela Lohrman, medan döttrarna Johanna Christina och Wendela samt sonen
Gustaf, sedermera postmästare, hälla sig i bakgrunden. Musiken stod högt i det
Rud-beckska hemmet; gamle Rudbeck var storsångare och hans tempelstämma berömd: en
gäng, berättas det, sjöng han solo till ackompanjemang av tolv trumpeter och fyra pukor
och överröstade hela kapellet! En visa från Uppsala (omkring 1700) sätter oss in i
situationen, då Rudbeck fyllde domkyrkan och nejden däromkring med sin dundrande röst:
»Stod jag mig en morgon uti Skinnbracke stad, Zellingen spelte på orgor och gamle
Rud-becken kvad...» — A den originella familjetavlan äro ansikten, händer och bakgrund
akvarellerade på papper, medan dräkterna återgetts med applicerade tygbitar i olika
färger. Privat ägo.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
