Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sälsynt ai’ anlete var den yngst’ af dässe tree systrar.
Ett öga greet; medh det andre då loog hon; snart var hon effterst,
snart var hon för-åt i tripp-trapp, snäller och dans-vijg å fotom.
Hon var klädd uppå fransk, därå alt var brokot och krokot,
ringat och slingat i kors, med franssar i lyckior och nyckior [slingor],
pappat och knappat i längd och i bredd, med spetsar och litsor,
rundt omkring och i ring ala-mode blittrat och splittrat.
Hon baar opå sijn hand ett seglande skepp utan styre.
Flättia hon heet, är myckit afhållin af mäste vår ungdom.
Till det som mest frapperar nutiden och kanske inte omedelbart bidrar
till uppskattningen av dikten, hör en framträdande benägenhet att
bredvid varandra ställa två ungefär likbetydande ord eller att upprepa en
tanke med ett nytt uttryck för samma sak. Man känner dock, hur
lust-betonade dessa sammanställningar måste ha verkat på skalden, och man
smittas själv därav. Man förstår också, hur överflödet bottnar i
Stiern-hielms slösande natur, är ett utlopp för det översvallande i hans
personlighet. Något av samma överdåd utmärker ljudeffekterna. På allitteration
är följande ett berömt exempel:
Döden molmar i mull alt hvad här glimmar och gläntsar;
döden kastar å kull alt hvad här yppert och högt är;
döden knossar i kraas alt hvad här kraft har och heelt är:
döden trampar i träck alt hvad här fagert och fijnt är;
döden dväler i dvalm alt hvad här lefnat och lijf har;
döden raffar å väg alt hvad här achtas och älskas.
Döden sielfver är Intet och gör all ting til Als-Intet.
Stilmedel av detta slag voro av renässansen och den följande tiden
högt skattade. De skulle dock i »Hercules» ha varit tomma dekorationer,
om inte Stiernhielm förstått att i de på det sättet utsmyckade figurerna
inblåsa en levande ande. Redan det parti, som här blivit avtryckt, visar
tillfyllest, vilken åskådlighet i teckningen han var mäktig. Hemligheten
ligger naturligtvis i hans frodiga fantasi, men skildringen skulle inte ha
blivit vad den blev, om den inte burits upp av hans goda humör och hans
varma mänsklighet, med andra ord hans humor. Stiernhielm var moralist
så god som någon, men en moralist som på sin grav ville ha skrivet: »Vixit,
dum vixit, laetus» — så länge han levde, levde han glad. Hans
verklig-hetsglädje kunde tillåta honom att med intresserad blick följa även det
rörliga livet på den väg fru Lusta vill leda den unge Hercules. Som sig
bör främträder realismen starkast just i skildringen av de nöjen hon och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
