Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jämsides med denna ekonomiska utveckling gick den tekniska. Först
och främst gällde denna masugnsdriften. De gamla hyttorna voro av det
enkla slag, som kallats »mulltimmershyttor», alltså relativt små, låga ugnar,
med timmer utvändigt och med den breda pipans genomskärning fyrkantig.
(En enkel bergsmanshytta visas på bilden i band 2, sid. 353.) På bruken
anlades hyttor av ny typ, som icke bara hade större tillverkningskapacitet
utom som också medförde den förbättring i själva metoden, att
järnutvinningen ur malmen blev någorlunda fullständig. »Härigenom», skriver en
fackman, »kom den svenska masugnen att taga det enda, men stora och
betydande framsteg, den under de första 400 åren av sin tillvaro gjorde»
(Braune). De goda resultat, som åstadkommos genom den nya metoden,
blevo snart uppmärksammade. De kunna sägas ha blivit kodifierade redan
i masmäslareförordningen av 1638. Där skiljes uttryckligen mellan »de
främmande och våra gamla svenska masmästare» och foreskrives, att »alla
biåsverken i hela Bergslagen bliva anställda efter det sätt och manér, som
de främmande för detta där sammastädes hava begynt och härtill brukat».
Av de främmande »biåsverken» förekommo två olika slag, nämligen den
tyska ugnen, som kan sägas vara en förbättring av den gamla svenska typen,
och den franska ugnen, som kom att bli den bestående. Denna byggdes av
sten i omkring 10 meters höjd med rund pipa. År 1640 hade man infört
den då nyuppfunna bälgen av trä, också den en förutsättning för mera
rationell drift. De gamla små hyttorna lågo vid mindre vattendrag
(»bäckhyttor»), som ofta hade vatten till bälgarnas drift endast vår och höst. Man
kan jämföra med den nyssnämnda bilden i band 2 (sid. 353), där en kvinna
står och trampar bälgen. Det ser enkelt ut, men var ett tungt arbete. De
nya masugnarna placerades vid stora vattendrag (»strömhyttor») och kunde
drivas kontinuerligt, också detta en ekonomisk förbättring. Å andra sidan
krävde dessa större anläggningar kapital, och det är alltså naturligt, att
bergsmännen i det längsta höllo fast vid sina hyttor av det gamla slaget,
medan bruksägarna byggde »fransöska ugnar».
En tid, som såg dessa stora förändringar, prövade givetvis också i andra
avseenden nyheter och möjliga förbättringar. Vid Stora Kopparberg
räknade man i genomsnitt 12 veckor för att få koppar ur malmen. Denna
skulle kallrostas, d. v. s. brännas i öppna ugnar, kallrosten skulle genom nya
bränningar förvandlas till skärsten, denna skulle vidare bearbetas i åter
andra ugnar o. s. v., innan produkten slutligen kom i hyttan. Varje avsnitt
av denna process drog bränsle. Många ville experimentera ut en »behän-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
