Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sin motvillighet med gatulopp en gång igenom, och dess förutan vare
förpliktad tjäna sin legotid ut.»
När den utlärde drängen efter anställning hos en mästare en dag själv
ville göra sitt mästarprov, granskades detta av åldermän och bisittare eller
av bergmästaren i distriktet. Var han hammarsmed på ett bruk, skulle
bruksförvaltaren släppa till järn och kol och vad annat han behövde för
sitt prov, men »utom dess skall ock den nye mästaren förpliktad vara låta
bruka sig ett år igenom sedan han är mästare bliven uti bemälte
bruksför-valtares tjänst för ordinarie lön, om bruksförvaltaren eljest det påstår
[yrkar] och behagar».
Det sista stadgandet är märkligt såtillvida som det ju innehåller ett
kraftigt tvång för en arbetare att förbliva på en viss arbetsplats. Detta
tvång hade nog sin bestämda orsak. Det var en vanlig företeelse, att
arbetarna voro skuldsatta hos sina förmän, mästaren hos bruksförvaltaren,
drängen hos sin mästare. I en kunglig stadga från 1684 finner man
följande: »Emedan Vi äro i erfarenhet komna huruledes en hop bruksfolk
i Bergslagen taga sig tid efter annan den straff värdiga vanan och oseden
före, att sedan de hava satt sig uti stor skuld och vidlyftighet hos sina
hammarpatroner låta de dels värva sig under regementen, dels ock eljest
olovligen bortrymma och uti annor tjänst sig inställa, tvärt emot deras
trohetsplikt och den tacksamhet de genom flitigt och oförtrutet arbete
borde visa sina herrar och husbönder för undfånget förskott och
underhåll»; alltså förbjöds var och en att byta tjänst, förrän han »har avtjänt
eller betalt, vad han av sin husbonde och patron lånat och uppburit». Det
är tydligt, att en som råkat i skuld på detta sätt kunde få orimliga
svårigheter att köpa sig fri. Man finner dock, att om skulden icke översteg vissa
fastställda belopp, kunde vid en arbetares flyttning en uppgörelse ske
mellan hans förre och blivande arbetsgivare.
Det är lätt att se, hur detta skuldsystem kommit till. Ännu vid
1600-talets början utbetalades alla löner huvudsakligen in natura. Vid
århundradets slut hade häri en viss förändring skett, och en förordning 1703 (som
ej var den första i sitt slag) föreskriver, att en arbetare skall »njuta för sin
arbetslön en tredjedel uti reda penningar och det övriga i goda, uppriktiga
och ostegrade varor». Man kan lägga märke till ordet »ostegrade». En
frestelse, som låg nära till hands, då man utbetalade löner in natura, var
att prissätta varorna för högt, då det givetvis låg i arbetsgivarens intresse
att till en viss gräns ha arbetaren bunden genom skulder. Men när sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
