Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men man tillvaratog icke bara ekonomiska intressen. Det fanns
detaljerade bestämmelser om förfarandet vid gruvting och sammankomster och
straff för dem, som i arbetet skadade en annan till liv eller gods.
Gruv-artiklarna vände sig mot dem, som »synnerligen neder i gruvan svärja,
bannas, slåss och parlamentera, där de dock med rätta uti allt som största
gudaktighet böra stadda vara». Och gällande bruksordning började med
att »allvarligen härmed bjudes och befalles, så väl bergsmännen som alla
andra, de där hos sådana järnbergsverk och bruk dagligen vistas och därav
sin näring och inkomst hava, de först och före allting ihågkomma att alltid
lacka Gud för sådan sin nådige välsignelse».
En fransman, Jean Frangois Regnard, som besökte Sala 1681,
berättar därifrån om sin nedstigning i gruvan: »Denna gruva har tre stora
öppningar, vilkas botten man icke ser. En halv tunna, upphängd på en kabel,
tjänar i stället för trappa för att stiga ned i denna avgrund; den stiger och
sjunker genom en märkvärdig maskin, som drives av vatten på två sidor.
Den stora fara man befinner sig i, märker man lätt, när man ser sig sjunka
så, med blott en fot i tunnan, och när man vet, att ens liv hänger på ett
reps styrka eller svaghet. En satellit [vaktkarl], svart som en demon, som
håller en tjärfackla i handen, åker med en ned och sjunger därvid en
sorgsen visa, som tyckes enkom vara gjord för denna nedfärd i avgrunden».
Man tvekar kanske inför beskrivningen av den egendomliga person, som
fått sig de resande anförtrodda. Men den »sorgsna visa», han sjöng, vet
man faktiskt vilken den var. I Sala sjöng man vid nedfärden i gruvan
den gamla psalmen (nr 341 i den nuvarande psalmboken) »På dig jag
hoppas Herre kär, Du som min säkra tillflykt är, I all min nöd och våda».
Hade Regnard lika noga skildrat uppfärden, hade han säkert kunnat nämna,
att han då hörde en annan visa, sjungen i fast och förtröstansfull ton. Det
var »Vår Gud är oss en väldig borg». Det möter då icke längre några
svårigheter att identifiera den »demonsvarte satelliten». Han var en vanlig
svensk gruvarbetare, som i sitt yrkes alla detaljer, oberoende av att han
fått främlingar till åhörare, följde gammal sed vid denna gruva.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
