Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i Stockholm och Norrköping. Det var också där som de levde kvar och
fingo sin starkaste utveckling under 1700-talet, utan något synligt eller
sannolikt samband med Alströmers verksamhet. Av det samlade antalet
vävstolar i hela landet kommo århundradet igenom icke mindre än 2/ä som
regel på Stockholm, och huvudstadens andel i tillverkningsvärdena var
ungefär lika hög. I arbetarantalet var andelen vanligen något mindre, men
i alla fall mycket sällan mindre än hälften, d. v. s. lika stor som hela det
övriga landets tillsammans. Den påfallande starkt utvecklade
sidenindustrien var nästan helt och hållet förlagd till Stockholm. Siffrorna för
Norrköping kunde naturligtvis icke tillnärmelsevis vara lika höga, men staden
förblev i alla fall nummer två bland landets manufakturstäder och spelade
en särskilt stor roll inom ylleindustrien, så som den ju ännu i dag gör.
I jämförelse härmed var Alingsås, Alströmers skapelse, av underordnad
betydelse under hela tiden; dess manufakturverk var icke väsentligt större
än en enstaka av de stora Stockholmsmanufakturerna och icke en
tiondel av dessas sammanlagda storlek. Alingsås åtnjöt till en början ensamt
hela det belopp som staten ställde till förfogande för manufakturernas
understöd och uppbar ända till 1765 sammanlagt ett mångdubbelt större belopp
än någon annan anläggning. Det hindrade icke att när understödsväsendet
upphörde i sin mest utpräglade form genom de yngre mössornas seger vid
1765—66 års riksdag, så lyckades Stockholms- och
Norrköpingsmanufåkturerna rädda sig ganska helskinnade ur krisen, medan det mest
understödda av alla företagen, Alingsås, genast förlorade en stor del av sin
produktion och snart blev alldeles betydelselöst, under det att Göteborg ryckte
upp till den tredje bland landets manufakturstäder.
Manufakturernas verksamhetsområde var naturligtvis ett helt annat och
långt mindre än vad vi nu uppfatta som industriens, detta därför att både
järnhantering och skogsindustrier helt och hållet föllo utanför; i fråga om
järn gällde detta också huvuddelen av den fortsatta järnförädlingen, därför
att den drevs tillsammans med brukshanteringen. Textilproduktionen kom
därigenom att bli alldeles dominerande inom manufakturområdet, vilket
verkligen icke får väcka den orimliga föreställningen att Sveriges historiska
industri främst skulle ha varit textil — tvärt om var hela den s. k.
manufakturens andel i landets näringsliv som vi redan sett mycket obetydlig.
Men inom dess trånga ram representerade textilområdet under hattväldets
glansperiod drygt 3/4 av hela arbetarantalet och nära 2/:s av
tillverkningsvärdet, d. v. s. allt det övriga representerade också sammanlagt en ganska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
