Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sin förre mästare. Det var nämligen ett vanligt missförhållande, som i långa
tider efter denna gjorde sig kännbart, att arbetarna gjorde sig skuldsatta
hos sina arbetsgivare. Varken vid verken eller ännu mindre i fristaden
anställdes de nämligen alltid av bruket direkt, utan en smed, mästare, anställde
själv sina medhjälpare. Om en sådan blev skuldsatt hos sin mästare, hade
han i vanliga fall den enda möjligheten att arbeta av sin skuld, d. v. s. han
blev i praktiken ofta tvungen att stanna där han var. Den tid kom, då man
ansåg detta vara en form av livegenskap, och det var kanske så för mången.
Men även mästare själva kunde råka i samma belägenhet. En medellös
arbetare, som ville etablera sig som mästare, vilket alltid var förbundet med
kostnader, sökte »förlag», d. v. s. han fann en person, som lånade honom
kapital, vanligen på villkor, all han icke sålde sina tillverkningar till
någon annan än denne »förläggare». Att han kom i händerna på honom är
ju givet. Enligt 1787 års fristadsforordning skulle som förläggare gärna
antagas värdshusidkare, som kunde taga varor som betalning för mat och
dryck. År 1787 lär också Eskilstuna ha haft 16 krogar.
Vad beträffar kvalitéen hos de svenska arbetare, som slogo sig ned i
fristaden, är det svårt att få någon riktig uppfattning härom. Det finns
exempel på, två år efter Sven Rinmans död, att Stockholms
järnkrämare-societet i en skrivelse till Kommerskollegium anmärker på förhållandena i
Eskilstuna. Den anser sig ha kunnat konstatera försämring »af de mest
brukliga smiden. Anledningen härtil tror societeten sig igenfinna uti den
tilstötande mängd arbetare, som sig i fristaden nedsatt; och hwaraf en stor
del woro okunnige och lialflärde personer, mera intagne af ett lockande
företag och öfrige förmåner än drifne af den eftertanken, at med
skickelig-het i konsten förena nyttige speculationer och god hushållning». Så mycket
är säkert, att kraven på en arbetare icke alltid stodo så högt. Också här
gjorde sig Frihetstidens, för oss ibland alldeles obegripliga optimism
gällande. Ett typiskt exempel lämnar Linné i sin Västgötaresa från Alingsås,
där han tydligen med tillfredsställelse konstaterar: »Tiggare finnas här
inga, ty när de komma, sättas de in på werkstäderna». Så mycket är
säkert, att på det viset var det ej, som vare sig Eskilstuna eller något
annat svenskt företag skapade sitt rykte för kvalitetsarbete och
kvalitets-arbetare.
Sammanfattningsvis kan nog sägas, att man bör räkna med 1700-talet
som ett framgångsrikt århundrade av »teknikens tidevarv». Detta berodde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
