Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
representanter, Dalin framför andra. Vid periodens slnt uppträdde
Bell-man, och en hel rad av mindre poeter sökte anslå hans ton; bl. a. tillkom
nu »Gubben Noak», som snart blev hela folkets egendom. Sången trivdes
särskilt i de många ordensartade samfund, som nu uppstodo. Dalin t. ex.
var själen i Avazu och Wallasis, Livskvadronen och Calottregementet. En
litterär prägel hade Tankebyggarorden, stiftad av C. F. Eckleff, vilken också
blev grundläggare till det sedermera så betydande frimuraresamhället i
Sverige. Fru Nordenflycht blev själen i Tankebyggarorden, som sedan
övergick i det bekanta sällskapet Utile Dulci, vilket i Uppsala hade en filial,
Apollini Sacra.
Till nöjena hörde, nu som förut — på hovet som i bondstugan — dansen.
De äldre danserna, som mestadels införts från Frankrike, voro sirliga, med
promenader och bugningar, såsom i den ännu på 1800-talet kvarlevande
»fyrkantiga» dansen frangaise. Bland dessa äldre danser var menuetten
fortfarande den mest brukliga. Men också nya danser infördes, till och med
vid hovet. Kammarherren Carl Fredrik von Saltza skildrar en sådan
danstillställning. Efter den stora couren gavs det bal: »Drottningen dansade
efter vanligheten en menuett. Åtta par gjorde henne sällskap i denna sirliga
dans. Härefter dansades av ungdomen en konstiger dans, aimable
vain-queur. De gamla fruarna tyckte inte mycket om denna dansen, emedan
de tyckte att kavaljererna voro något för närgångna, vårföre ock
president-skan Scheffer sade helt högt, att hon ogillade den lättfärdiga dansen diable
monfrére. När Sixten Sparre dansade polska med så kallad krokig arm
med fröken Görel Horn sade grevinnan Giös helt högt, när de svängde förbi:
’Görel Horn, kom ihåg att din mor hette Posse’».
Om under rokokotiden herrarna i vissa fall togo efter damernas moder
— t. ex. i fråga om dräktens utsmyckning — gingo damerna i andra fall
in på herrarnas områden. Så beträffande kortspel och snusande.
Kortspelet florerade i 1700-talets salonger, vanligen med tre eller fyra vid varje
bord. L’hombre-spelet levde kvar: »lomber är bland spelen känder som det
hästa tidsfördriv». Även trissette, quinze och andra kortspel förekommo.
Till och med hasardspel, såsom farao, med bank och höga insatser blev i
vissa kretsar vanligt. Carl Tersmeden — den bekante, ogenerade amiralen
— berättar, att han redan som 16-åring lärde känna spelet; han fick oaktat
han endast var volontär vid galäreskadern, deltaga i åtskilliga spelsällskap,
där det gick högt till. Det heter i hans »Minnen»: »Lyckan stod mig ock
obeskrivligen hi, att jag alltid gick med ansenlig vinst, och som under riksdagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
