Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
örtte efter vår natur anrätta, så skulle väl nyttan vara ännu större». Till dem
som manade till försiktighet — här som rörande andra överflödsvaror ■—
hörde även Linné; bl. a. skrev han en uppsats om kaffet för 1747 års
almanacka. Samma år blevo kaffe och te belagda med en särskild
förbrukningsskatt. År 1756 utfärdades ett första kaffeförbud, vilket dock på
mångfaldiga sätt kringgicks. Detta förbud skulle ha genomdrivits av bondeståndet
-— för vilket kaffet tydligen icke ännu betydde så mycket — i gengäld för
att de andra stånden åstadkommit brännvinsförbudet. Strängare var
förbudet tio år senare, men detta upphävdes 1769. Från 1766 har man en
ganska lustig visa om förbudet, vari det heter:
»Man sälje nu sin kaffekvarn.
Men några bönor våra barn
dock böra få i arv.
Nu kaffepannan tas ur bruk,
ej någon mer blir kaffesjuk.
Ett lyckligt tidevarv.––––
Farväl du kära hjärtlikör.
Du hädanåt mig ej förför;
Av dig känns mer ej os.
Det är i dag som du blir glömd,
Du varit länge nog berömd.
Farväl, far bort din kos.»
Kaffe och te nämnas icke av den lojala Cajsa Warg. Annars skulle
»kaffemostrar» ha förekommit, bl. a. i Skåne.
Efter det sista förbudet vågade man icke officiellt bjuda kaffe, men
väl te, som icke var förbjudet. Ett roande vittnesbörd om kaffet lämnas
i »Gamla sanningar i ny dräkt», en versifierad häftespublikation, som
utgavs (1767) av den vittre tulltjänstemannen Anders Nicander (ett årsbarn
med Lagerbring och Linné); i dess nionde avdelning »om den käcka
värden och den snälla husvärdinnan» läsa vi:
»Kaffe sluppo vi se; dock stack mig lukten i näsan
från ett fjärmare rum, där vår värdinna var inne
med sina fruar i lag. Med te vi fägnade blevo.»
Kaffet var ju i mångas ögon ett dyrt och onödigt njutningsmedel; men
det hade företräden framför åtskilliga andra sådana, och i måttliga doser
kunde det icke skada. Tull och skatt kunde man gärna belägga det med,
liksom andra utifrån hämtade läckerheter, men förbud var icke lämpligt.
Så menade t. ex. kammarrådet Anders (af) Botin, som 1765 utgav »Tankar
om yppighet och överflöd, lämpade till närvarande tid»; han ger där de
två från utlandet hämtade aromatiska dryckerna ett betydelsefullt
erkännande, då han som sin mening förklarar, att »det nuvarande bruket av
kaffe och te förbytt nationens förra smak och böjelse för starka likörer».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
