Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gubbarne låta fasttaga de, vilka med tiggerier stryka gatorna, och dem i
spinnerierna avleverera».
När man nu vill söka komma till klarhet med den egendomslösa eller
mindre välsituerade massans existensvillkor under dessa tider, är det att
börja med icke utan intresse att se vilken åskådning som besjälade de
personer, vilka genom sin samhällsställning utövade inflytande i hithörande
avseenden. Även när material direkt från den sociala miljön något tryter,
kunna ledande förvaltningsmäns, nationalekonomiska tänkares och dylikas
uttalanden ge en viss ledtråd för det allmänna bedömandet. Nils
Reuter-holm, som karakteriserats som »en av Frihetstidens bästa landshövdingar»,
har yttrat följande, vilket låter ana en del sociala realiteter: »Man bör
intet fara illa med allmogen eller det gemena folket», fastslår han, ty utan
dem kunna visserligen »intet de förnämare vara till», men å andra sidan
finge man »inte göda dem eller ge dem för mycket, ty då bli de kåta och
fördärva både sig och andra, utan hålla dem i tygeln brav och slå efter
dem brav, när de göra galit; man ska hantera dem just som oskälig djur,
att de må gå rätta vägen».
LÖNEPOLITIK OCH ARBETSLÖSHET.
Denna rörande omtanke om fattigt folks moraliska vandel kommer än
tydligare till synes hos tidens ledande nationalekonomer. Vi ha redan i
första kapitlet lärt känna Nordencrantz, Frihetstidens kanske
inflytelserikaste ekonomiske skribent, som framhåller den meningen, att »en
myckenhet fattiga människor äro ett lands rikedom». Uppfaltningen var ingalunda
isolerad. Anders Berch, landets förste professor i nationalekonomi, mente,
att »fattiga äro de nyttigaste medlemmar uti ett samhälle», och
manufaktur-kommissarien m. m. Erik Salander fann det vara skadligt med låga
spannmålspris, »ty de fattiga kunde med tre dagars förtjänst då skaffa sig
uppehälle för hela veckan ut och de övrige använda till odygd, lättja och supa».
Dessa talesätt, utomordentligt typiska för det merkantilistiska 1700-talet,
karakterisera ypperligt tidens lönepolitik, vad som i den ekonomiska
historien benämnts de låga lönernas ekonomi, och den var icke särdeles originell,
varken för de nyss citerade författarna eller ens för Sverige.
Tjänste-hjonspolitiken ha vi icke tillfälle att ingå på här, men helt allmänt kan sägas,
att tendenserna inom denna tids befolkningspolitik präglas av den
åskådning, som ligger bakom uttalandet: »bättre är att folk haver brist på land
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
