Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rosén är en journalistisk föregångsman, så till vida som han mera än
de flesta av sina samtida förstår och vågar gripa in i de betydelsefulla
ekonomiska och sociala dagsfrågorna. Han var emellertid ingalunda
särdeles hänsynsfull och kom av denna anledning att dragas in i åtskilliga
polemiker, vilka väckte ond blod och bidrogo till att försvåra ställningen
för honom och hans blad. Uppseende över hela riket väckte sålunda hans
kritik av Ostindiska kompaniets ledning, vilken han — förmodligen icke
utan skäl — angrep för att den tänkte betydligt mera på sina egna intressen
än på kronans. Oviljan mot honom mildrades dock av åtskilliga uttryck för
sympati och erkänsla. »Oväldige», skrev hans vän lektor Wallenstråle,
»tycka mycket om Rosén i denna saken, och väl är att någon vågat öppna
munnen att tala om vad ögonen länge sett». Även på det litterära och
vetenskapliga området uppträdde Rosén som högst oförblommerad kritiker,
ehuru hans insatser här blevo något ojämna på grund av den brist på
uthållighet och konsekvens, som över huvud taget präglade både hans
personlighet och hans arbete. Tiden, van som den var att kritik i regel var
liktydigt med panegyrik, häpnade emellertid många gånger över Roséns
frispråkighet, och hans kollega Gjörwell, med vilken han låg i en tämligen
argsint polemik, gav honom åtskilliga mindre artiga epitet, vilka han dock
omedelbart returnerade med icke föraktlig ränta. Bl. a. kallade han
Giör-well »dammborstare i den lärda världen», vilket högeligen förtröt den
sålunda apostroferade. Till slut tröttnade han emellertid på sin journalistiska
verksamhet, helst till alla personliga obehag även kommo åtskilliga
besvärligheter med censuren och dess ombud. »Må jag icke söka upp de utvaldaste
färger för att avmåla all den ledsnad, som fräter en veckoskrivare?» klagar
han. »Jag vunne därvid, om icke mer, ett barmhärtigt utslag hos
allmänheten. Det är icke nog att dömas till en frivillig träldom nästan en hel dag
i veckan, man skall ock hava skam till tack.» Den gången var det emellertid
icke riktigt allvar med hans avsked från pressen. I likhet med gouterade
primadonnor av båda könen älskade han att posera som trött och utledsen
för att framlocka sympatiuttalanden. Någon tid efteråt, 1764, tar han
emellertid ånyo — och denna gången mera definitivt — avsked av publiken.
Hans avskedshälsning är vid detta tillfälle versifierad och förtjänar att
anföras:
»Magre veckoblader Tager dessa rader
Till ett slut ifrån min hand!
Bläck har jag utgjutit Pennan sönderbrutit,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
