Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skulle överspännas med lärft och bemålas, väggen bleve »alltid jämn, alltid
snygg och utan damm», och man hade fått en interiör, »som fölle rätt glatt,
rätt redigt och rätt sunt i ögonen».
Inför denna moraliska syn, som vill förnuft, dygd, reda och
sannfärdighet av konsten, blir rokokons lättsinniga lek med formerna ganska
tvivelaktig, åtminstone i de salar, som äro ägnade eftertanke och arbete. Det
är också utomordentligt betecknande, att när Tessin gör ett angrepp mot
sin egen tids stil, mot rokokon, han riktar det främst mot dess bruk i till
studier vigda rum.
»Gå vi till våra lärde och våra filosofer, så äro deras kabinetter
himmelsblå, vattengröna, rosenfärgade, incarnate, lilas, förgylda, bronserade,
skulpterade, målade, etc., och synas invigda åt flyktighet och överflöd,
men ingalunda åt studier, allvarsamhet, djupsinnighet och eftertanke.»
»Gå vi i deras biblioteker, så tyckas de mera inrättade för ögonen än
för förnuftet, och inspirera lika som en försyn att röra vid någon enda av
de väl förgyllda och väl städade böcker. Böckerna synas vara ditsatta för
rummets skull, men ej rummet inrättat åt böckerna.»
Det är den stränga dygdeläran från de sena 1600-talsfilosoferna, som
här stryker hort rokokons lekverk på de platser, där det icke hör hemma.
Helt visst är detta den egentliga känslobotten för utbrottet, snarare än,
såsom har sagts, en känsla för den annalkande nyantiken.
Men Tessin går vidare i sin kritik av en ovärdig och praktlysten konst
— en kritik riktad här mot rokokon, liksom Fénelons var riktad mot Ludvig
XIV:s barock — och han angriper till och med de slottssalar, som han och
hans vän Hårleman varit de främsta att gestalta: »Gå vi uti konungasalar,
så finna vi i stället för gammal simplicitet och av urålder bruklig fyrkantig
form, rundade hörn, knypplade tak, och små plätthimlar, champtournerade,
utklippta, krusade och förgyllda».
När Tessin är inne på denna tankebana, ser han i själva verket hela
den samtida konsten som underhaltig och fåfäng. Det är icke närmast
PLANSCH Å MOTSTÅENDE SIDA. »Den skönhet som är värd för eftervärlden pråla, ej
någon annan bör än vittre Lundberg måla» (H. Ch. Nordenflycht), och det är också han,
som omkring 1750 å denna läckra men ofullbordade pastell förevigat assessorskan Juliana
Schröders, född Henck, ungdomliga, täcka drag, på ett förtjusande sätt inramade av
schäferhatten och sidenbanden. I komposition, teknik och utförande är bilden ett av den
svenska rokokons mest typiska alster — och Gustaf Lundbergs kanske mest tjusande
damporträtt. -— Konstakademien.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
