Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
esteten, men det är moralisten Tessin, som utbrister, att man lär »då våra
grannlåter kullramlat, kunna säga, att de intyga om våra kinders och
städers dårskap, flyktighet och små knåp».
Till sist kan denna moraliserande konstlära mynna ut i ett tvivel på
konsten själv. Tessin ställer upp »en snygger bonde-koja», där en ärlig
man bor, mot ett palats, inom vars sidenklädda väggar lasterna frodas.
Han har sitt val klart, vilket ju icke heller är att undra på, men han vill
därmed ställa på sin spets frågan om moraliska eller estetiska värdens
företräde. Han exemplifierar sin mening genom att nämna de byggnadsverk,
han sätter högst — sjukhus och lasarett. På så sätt ser uppfostraren och
dygdeläraren Tessin den goda konsten: enkel, lärorik, nyttig, allvarsam
och sann.
NATIONELL KONSTKÄNSLA.
Tessin hade sinne för de olika konstskolornas olika kvaliteter, och helt
tydligt satte han dessa i samband med nationalkaraktären. Fransmännens
målningar stämma med folkslagets kynne: »de vittna, livliga och mera
angenäma, än genomarbetade, om deras mästares kvickhet och glimmande
infall». England däremot saknar verklig konst, och Tessin undrar, om det
ej beror på att »engländarna äro djupsinta och långtänkta, vilket ej passar
sig till den kvickhet, som fordras, när hand och tanke måste följas åt». Det
är en antydan till folkpsykologisk konstuppfattning av det slag, som
sedermera, under 1700-talets andra del, skulle bliva allmän. Men däremot synes
han icke känt den miljö- och klimatteori, som sökte förklara nationallynnets
egendomlighet och därur dess kulturella prestationer.
1 fråga om den svenska konsten tillämpar han emellertid icke denna
sammanställning mellan folklynne och konstnärligt uttryck. Vi finna intet
försök hos honom att se en verklig särprägel i svensk konst, knappast ens
att önska landet en sådan. När han prisar en svensk mästare, sker det
med hänvisning till att denne närmat sig en utländsk mästares stil. När
Lemke så livligt beröms, är det därför, att han är så lik Bourguignon, »att
det bästa och utlärdaste öga kan sig uppå dem misstaga». När Ehrenstrahls
svenska folklivs- och naturbilder tolkas, sker det heller aldrig med ord, som
syfta mot deras svensk-nationella egenart.
Även när det gäller byggnadskonsten, anser Tessin, att »vart rike äger
sina byggnings-förmåner», men han har tydligen svårt att finna några så-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
