Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Till vänster armkläde frän Gustav III.s revolutionsdräkt, anlagt av konungen vid
vaktombytet i högvaktens rapportsal den 19 augusti 1772. På kungens uppmaning anlades
armklädet av alla de närvarande, »på det vid ett kommande tumult detta tecken kunde tjena
till bevis av lika tänkesätt». Ute i staden såg man snart ‘kvinnfolken taga av sina
halskläden, riva dem i remsor och binda pä sig själva, pä sina männer och barn». Efter
revolutionen upptogs den vita bindeln om vänstra armen som »en hela svenska arméen
tilldelad prydnad», och på tidens officersporträtt finner man den ofta buren. — Bilden
till höger visar det armkläde Gustav IV Adolf bar revolutionsdagen 1809. — En
generalorder av den nyvalde konung Karl XIII avskaffade denna revolutionens och gustavianska
kungamaktens populära symbol. — Bägge å Livrustkammaren.
svarade det dock knappast ett verkligt konstitutionellt ideal. Sålunda
saknades något så väsentligt i all konstitutionalism som ministeransvarighet;
konungen utnämnde ensam sitt råd, och av detta kunde riksdagen inte
utkräva något som helst ansvar. Ensamt konungen skulle bära ansvar, »inför
Gud och fosterlandet», som det med en till sin verkliga betydelse obestämbar
fras lydde; det var detsamma som att även han var rättsligt oåtkomlig.
Därtill kom att riksdagens makt var på väsentliga punkter starkt
kringskuren. Ständerna skulle visserligen ha beskattningsrätt och andel i
lagstiftningen men ingen kontroll över statsfinanserna och riksbanken, intet
inflytande över rådet och ej rätt att sammankomma på bestämda tider.
Dessutom var regeringsformen på många punkter så vagt formulerad —
säkerligen med full avsikt hos dess kunglige författare — att det t. ex.
inte var utsagt, inom vilka gränser konung och riksdag var för sig skulle
utöva lagstiftning. Här öppnades farligt utrymme för godtycklig lagtolkning
från en maktlysten konungs sida. Säkert var det också Gustav III:s mening
att med begagnade av dessa möjligheter för egen räkning, småningom genom
utbildande i fall efter fall av en viss praxis alltmer utvidga sin makt och
ytterligare tillbakatränga rådet och riksdagen. Allt detta gör det omdöme
berättigat, som fällts av Fredrik Lagerroth om 1772 års verk, att »Gustav
Sv. folket genom tiderna VII. — 2.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
