Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dramer. Då Axel von Fersen d. ä. i sina memoarer elakt antecknar härom,
att »det icke fanns en enda av hela sällskapet, som varken kunde tala, än
mindre skriva modersmålet felfritt», underströk han ofrivilligt på ett
utmärkt sätt det ideella syftet med företaget i fråga. Genom att spela svensk
teater skulle man lära sig svenska, ja än mer, att tänka svenskt. Den
verkliga betydelsen av ansatser som dessa från Gustav III :s sida förstår man
allra bäst, om man tänker på att inte bara han själv utan de flesta av
hovets mer kultiverade medlemmar hellre skrevo sina brev på franska än
på svenska, eller att Gustav III:s handbibliotek ännu vid tiden för hans
tronbestigning av katalogerna att döma inte innehöll någon som helst svensk
vitterhet.
Mindre lyckad var givetvis Gustav III :s idé att vid svenska hovet
införa det strängt formbundna, nu redan föråldrade ceremoniel, som utbildats
mer än hundra år tidigare av Ludvig XIV i Versailles. Avsikten var att ge
stil, värdighet och skönhet åt hovlivet. Helt förfelade väl inte heller detta
in i minsta detalj av konungen genomarbetade ceremoniella system sitt
ändamål; mest stannade det dock vid tom yttre form. Vid sidan av denna
trivdes emellertid även ett knltiverat umgänges- och nöjesliv, som framför
allt slog ut i blom under hovets vistelse på de kungliga lustslotten,
Grips-holm, Drottningholm, Ulriksdal och Ekolsund. Här förde hovet en tillvaro,
som under inflytande från utländska kulturmiljöer adlades av musik, teater,
högläsning och konversation, men som också fick liv och färg på gammalt
okonstlat svenskt maner genom jullekar under de mörka vintermånaderna,
utflykter i det gröna, segelturer och jakter under sommarhalvåret. Att
åtskilliga, som deltogo i detta hovliv, leddes eller togo anstöt, klandrade
konungens lyxbegär och ondgjorde sig över det lättsinniga livet, var i
åtskilliga fall uttryck för en sund reaktion, för en gammaldags flärdlös anda
och ett moraliskt synsätt. Men säkert var det också många gånger blott
bevis på hur litet den dåtida genomsnittssvensken, även i de högsta
kretsarna, visste värdera konungens strävan till kulturförfining. Att det vid
Gustav III:s hov verkligen utbildade sig en säreget elegant och kvick
konversation, är höjt över varje tvivel. Ett bland de mera märkliga bevisen
därför är vad Beskow berättar i sina »Lefnadsminnen» om hur han som ung
student träffade den då redan åldrade gustavianske skalden och hovmannen
Johan Gabriel Oxenstierna hos professor Fant i Uppsala. »Allas
uppmärksamhet var fäst vid honom. Han sade artigheter åt alla, dock så, att det
icke var artigheter, utan att man kunde taga åt sig det eller icke, berättade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
