Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
alla krogar och nästan överallt så i städerna som på landet och denna varas
tillverkning idkas ännu med god fördel av vanartigt folk, som hittills icke
kunnat ertappas». Justitiekanslern intygar detsamma: överhetens förordning
betraktades som »ett lekverk». Det uppstod ett verkligt krig mellan
regeringen och förbudsbrytarna. Regeringen skärpte straffen undan för undan,
särskilt mot återfallsförbrytare. För tredje resan blev straffet 20 dagars
fängelse vid vatten och bröd eller 20 par spö, för fjärde resan 3 års
fästningsstraff.
Till förbudsbrottens talrikhet bidrogo flera omständigheter.
Lönnbränningen var lönande, enär brännvinspriset stigit starkt efter förbudets
utfärdande. Justitiekanslern uppger, att det på våren 1758 kostade fyra gånger
så mycket som förut, och han beräknar »den gudlösa vinst», som bränning
av en tunna säd gav förbudsbrytaren till 69 daler smt. Härtill kom, att goda
skördeår inföllo fr. o. m. 1758. Allmänheten hade då väntat, att förbudet
skulle upphävas, och kände stor besvikelse över att så ej skedde.
Missräkningen var så mycket större, som lantmannen menade sig ha rätt att efter
behag använda »den jordens frukt, som han i sitt anletes svett framskaffade».
Man ville knappast tolerera förbudet ens vid missväxt, långt mindre i goda
år. Lantmannen ansåg sig förfördelad, ty det hade medfört lågt pris på
spannmål men högt pris på andra varor. En lag, som ej uppbäres av
allmänhetens rättskänsla, kan ej göras respekterad. Förbudsivrarna funno, att
de missräknat sig. Smaken för brännvin var djupare rotad, än de velat tro.
— Dock hade förbudet även visat goda verkningar. Spannmålsimporten
hade sjunkit från 480,000 tunnor år 1756 till 115,000 tunnor 1760 och 1761.
Brottens antal hade även nedgått. På vägarna hade man kunnat färdas med
nöje, och ingen hade haft att klaga över ringaste förolämpning, säger en
samtida.
Som nämnts upphävdes förbudet, när ständerna samlats 1760. Under
debatterna om förbudets bestånd eller slopande uppblossade mellan stad och
land en strid om bränningsrätten. Jordbrukarna menade, att
brännvinsbränningen var en hantering, som intimt var knuten till deras yrke.
Särskilt vid ymnig skörd krävde de att få förvandla säden till brännvin för att
förekomma vanpris på spannmålen, vilket inträffat under de senare
förbudsåren. De framhöllo, att lantmannen behövde brännvin till sitt
arbetsfolk och drank till sina kreatur. Att denna deras husbehovsbränning
medförde någon spannmålsförstörelse ville de ej medgiva. Nej, menade de, det
var städerna, som förödde spannmålen genom salubränning vid stora brän-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
