Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Kära Bacchus, öppna din tunna!
Av dina flaskor lät mig få rus!»
När han sjunger: »Bacchus och Venus dras om mitt skinn», tro vi oss
redan höra Sankte Fredmans:
»En nymf i det gröna
Och vin i gröna glas:
Lika gott kalas,
Båda om mig dras.»
Den fina herdevisan var Dalin för mycket spjuver för att ta på rama
allvaret. »En Celadon gav fröjderop», »Jag svär sad Malin vid min hy» och
allt vad de heta, kunna kallas en drift med hela maneret. De galanta franska
herdarna och herdinnorna ha blivit svenska bonddrängar och pigor, som
tala med en hemtrevlig halländsk brytning. Dalin är den förste, som här i
Sverige i större utsträckning har använt den folkliga diktens uttrycksmedel.
Jämte de franska melodierna på modet finner man svenska folkvisor. Så
går den mycket sjungna »Philemon drev ut sina får i en äng» på
»Dalavägvisarens» melodi, Andreas Wallenius’ vackra sång, »Om sommaren sköna,
när marken hon gläds», som också Bellman flera gånger har nyttjat. Man
har velat förringa folkvisans betydelse för Dalin genom att framhålla, att
han bara på skämt använder den medeltida balladen med dess omkväde.
Det är sant, men redan att han tar upp den, är märkvärdigt nog. Han gör
det gång efter annan och på ett sätt, som visar, att han har varit förtrogen
med den sedan barndomen. Vackrare och äktare än i de rena
balladefter-bildningarna kommer det svenskt-folkliga fram i hans kända »Vårvisa», i
»Skatan sitter på kyrketak» och liknande smådikter.
Hos Dalins medtävlerska om populariteten, Hedvig Charlotta
Norden-flycht, var det musikaliska draget minst lika utpräglat, fastän hennes form
inte lika villigt som Dalins ville foga sig efter musiken. Det kommer fram
redan i titeln på hennes främsta verk, »Den sörgande turtur-dufvan, eller
åtskilliga bedröfveliga sånger, under vackra melodier sammansatte». Dessa
sånger, som hon för att trösta sig i sin änkesorg sjöng till sin clavicymbal,
ha levt längst av alla hennes många och långa dikter. Ännu Atterbom hörde
dem sjungas i sin barndom.
Redan de antydningar, som här ha försökts, kunna räcka för att visa,
vilken betydande del av vår äldre lyrik som har blivit allmän egendom tack
vare sin sångbarhet. Ingenting kan ge en klarare föreställning om vad som
har haft förmågan att nå hela folket än att bläddra igenom skillingtrycken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
