Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och de handskrivna visböckerna. Håller man sig till den mest givande tiden,
1750- till 1780-talen, så skall man åter och åter stöta på vissa dikter:
»Sin-clairsvisan» (Odel) och »Hönsgummans visa» (Carelius), »Mörka tysta
natten ställer» (Frese), »Klippingshandskar jag dig lovar» (Holmström),
»Frihet, min fröjd, du min gudinna» (Nordenflycht), för att välja några av de
mest spridda. Men ojämförligt mera omtyckta än alla dessa ha Dalins och
Bellmans visor blivit. Våra folkliga författare framför andra äro
hovmannen Dalin och stadsbarnet Bellman.
BELLMAN FBAMTRÄDER.
Först mot slutet av sitt liv fick Bellman se det verk tryckt, som han
avsåg som en sammanfattning av sin diktargärning. Efter nära två
decenniers fruktlösa ansträngningar och besvikelser hade han glädjen att 1790
äntligen kunna skicka ut sina »Fredmans epistlar» i världen och året därpå
»Fredmans sånger». Bellman hade den stora förmånen att själv få slå fast,
vad han ansåg väsentligt. På det urval, han som mogen konstnär och i
samråd med några vänner gjorde ur sin rika diktning, vilar hans rykte
alltjämt. Vid storstädningen sopades mycket värdefullt undan: andra ha varit
så mycket ivrigare att samla hyvelspånen ur verkstaden. Hade diktaren
själv fått ge ut sina samlade skrifter, så skulle säkert många fler av hans
arbeten ha erkänts som fullgoda — hans lekfulla fragment av en
levnadsbeskrivning, hans festligt parodiska krögarbiografier, hans lustspel
»Mantalsskrivningen» och kanhända ännu något av de dramatiska försöken,
många av tillfällighetsverserna och visorna, som hade sjungits som
folkvisor så länge, att författaren själv hade glömts. Utan tvivel hade skalden
också tagit med sina »Bacchanaliska ordenskapitel» och »Bacchi tempel».
Hans svaghet för de rusiga och raglande bröderna i dessa besynnerliga
dikter har ingalunda delats av eftervärlden, i varje fall inte av vår tid. Skämtet
har blivit obegripligt eller motbjudande för oss, som inte känna hans
modeller, stackars förfallna fyllerister, som varenda gatpojke en gång kunde
peka ut och som Bellman låtsades förhärliga, och som ej heller ha erfarit
den av hans åhörare intygade uttrycksfullheten i hans spel och hans härim
ningskonst. Genom flera samtidas skildringar, framför allt den unge Johan
Gabriel Oxenstiernas allbekanta berättelse, känna vi Bellmans ovanliga
skådespelartalanger. Mindre känd är en anekdot, som på färsk gärning
berättas i ett brev från landshövding Daniel Tilas till C. H. Braad den 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
