Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
utbyte mellan eldiga beundrare och gammaldags rättrogna motståndare.
»Att Voltaire varit till är utan gensägelse den mest lysande epok för
mänskliga snillet. Det var i hans tid man avskuddade sig skoloket för att uppodla
förnuftet och överlämna sig åt nyttiga kunskaper. Aldrig har filosofien
gjort mera lyckliga framsteg hos alla folkslag.»
Som språkrör för tidsandan blev Stockholms-Posten dessa årtiondens
mest betydande blad, den bildade världens läsning. Den gick ut på att roa
folk med lätta och skämtsamma, ofta lättfärdiga bidrag på vers och prosa.
Dessutom uppiggades läsarna med talrika inlägg i religiösa och sedliga
frågor, som allmänheten själv flitigt författade och som tidningen med
storslagen opartiskhet intog — på 1700-talet skrev allmänheten till icke
ringa del sina blad. Tydligt blev mycket snart, att tidningens egen anda
var den rätt kristendomsfientliga upplysningens, Voltaires gäckande anda;
man måste likväl vara försiktig i sina uttalanden, då det ännu var farligt
att öppet angripa kyrkans trosbekännelser. En särskild uppgift tog sig
Stockholms-Posten, då den skoningslöst begabbade landsortens dåliga poeter
och höljde t. ex. namnen Bjugg och Bager med osläckligt löje. Om en
beskedlig men olycklig versmakare med professors titel skrev Kellgren:
Jag har alltid varit i tvekan angående företrädet mellan herr professorns
och herr handelsman Bagers vers; dock måste jag uppriktigt tillstå, att jag
hittills alltid hållit den senare för yppare poet. Så länge herr professorn
skrev på latin, tyckte jag alltid om hans vers; isynnerhet voro de vackra
i mina ögon, där varannan eller var tredje bokstav syntes högre än de andra,
ty på annat sätt kunde jag ej döma därom, emedan jag ej förstår språket.
Denna min förundran var således nog kall. Men nu, sedan herr professorn
börjat skriva på svenska, kan jag ej nogsamt beskriva, hur min admiration
är bliven känslofull, och jag blyges ej tillstå, att jag i så måtto ändrat mina
tankar, att jag nu på allt sätt ger herr professorn priset framför herr Bager.
Samma natur och geni hos bägge. Men hos herr professorn långt mera konst.
Med ironiska dikter och artiklar angrep Kellgren likt Voltaire den
kyrkliga rättrogenheten, men så att han ej kunde åtkommas. I Turkiet, skrev
han t. ex., tros det att man omöjligen kan vara en god poet utan att ha
ett horn i sidan mot profeten Mahomet. Poet och fritänkare vill hos dessa
barbarer säga detsamma. »Vad turkarna äro för en dum och grym nation.»
Det är naturligtvis ett beslöjat försvar för de »upplysnings»-skalder, främst
Kellgren själv, som skämtat med våra egna kyrkliga föreställningar.
»De stora slagen, de blixtrande för sanning, vett och rätt», som Tegnér
tillägnar Kellgren, slog denne dock i kampen mot den besynnerliga vid-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
