Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skepelse, som vid 1700-talets slut
yppigt blomstrade inom en del
hemliga ordnar, tålda och gynnade av
mycket högt uppsatta personer och
därför farliga att angripa.
Vågstycket utfördes dock av Kellgren och
hans vän Nils von Rosenstein, en
av den svenska upplysningens mest
sympatiska gestalter, som klokt
begagnade sitt inflytande hos Gustav
III. De omtalade i
Stockholmsposten ett sällskap, Pro sensu
com-muni (För det allmänna vettet),
som skulle bekämpa vidskepelsen
och som i verkligheten blott var
de själva, främst Kellgren. Han
riktade sig mot magnetisörer,
skattsökare, nummerpunkterare,
andeskå-dare — i all synnerhet går det
ut över den store Swedenborg och
dennes anhängare. Utan tvivel var
det något i tiden, som upplysningsmannen Kellgren misskände. Men i stort
sett blev det ett ord på sin plats, då han nu 1787 utslungade sin mäktiga
dikt »Man äger ej snille för att man är galen».
»Den snille är i ett, kan vurma i ett annat,
men tron att snillets höjd är höjd av raseri,
se däri, mina barn, bedran 1 er förbannat.»
Dessa rader (och andra) gälla även rent litterära frågor, men mot
ordensvidskepelsen samlar han sig i diktens högstämda senare hälft:
»Men lämnom skämtets udd! För svagt dess vapen är,
när lagen ropar hämnd och religionen blöder,
när samfundslugnet störs . . .
––-— Ett år och ännu ett,
och Bälten skall med blygd ett vidsträckt dårhus famna.»
Denna ton fortsättes i de lidelsefullt formade anmärkningar på prosa,
som åtföljde dikten. Man kan tycka, att Kellgrens omsorg om den stackars
Kellgren förenade på ett mycket tidstypiskt
sätt egenskaperna att själv vara lyriker,
dramatiker och överlägsen kritiker — det är
framför allt överlägsenheten och den fina
ironien, som framskymta i porträttet här, en
gravyr av J. F. Martin 1796 efter ./. T.
Sergel 1791. — Kungliga biblioteket.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
