Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
glansen, dessa stilla vatten passa till min själ. —–––Ack Arist! Upp-
landet, skogarna! Där är man i sitt fädernesland, svensk, lycklig! Du skulle
känt min förtjusning, när jag första aftonen såg solen gå ned här, där jag
med Ossian kan tycka hjältarnas skuggor vandra omkring mig på en
skogshöjd i den vilda, aldrig ohelgade naturen!»
På vers diktade den unge svärmaren:
»Från ditt sköte, Natur, låt i eteriska vågor
strömma över min sång behag och rörande skönhet,
strömma förtjusning. Dig, ack dig, odödliga, milda,
allt upplivande, dig, natur, min bävande harpa stämmer.
Tyst omkring mig sväva, Ossians ande!»
Det var en annan ton än den akademiska alexandrinversens. Det var
lyftning, hänförelse, »allkänsla» i detta filosoferande, som visserligen långt
ifrån blev till någon otadlig dikt, ty Thorild var mycket mer poet än poetisk
konstnär. Men det var en uppfattning av världen, ej som en död maskin
utan som levande kraft och känsla; och allt detta grep ungdomen. Utländska
tänkare och diktare ha påverkat Thorild som de påverkade hela den tidens
svenska bildning, men främst var det hans våldsamt egenartade
personlighet, vars snille och eld satte spår i samtid och närmaste eftervärld. Med
naiv och strålande frimodighet dyrkade han sig själv — dock inte sitt privata
jag utan de storsinnade och ädla rörelser, som givits honom —- »o levande,
levande gudomlighet! Din var jag, din är jag!» Denna hans uppfattning
var mer än självbedrägeri, i huvudsak har den nog varit riktig. Därför
glömma vi gärna inte bara hans egenkärlek, som eljest skulle bli så stötande,
utan även hans stundom tölpigt råa polemik med sina motståndare,
framför allt Kellgren (»hut, vitterhetens racka!») och hans många löjliga
överord. Hemlös från barndomen och orolig som vinden över de bohuslänska
skär han kom ifrån, förblev han en alltid orolig och förfriskande stormvind
över det slutande 1700-talets Sverige — till dess Gustav IV Adolfs
förmyndarregering så omärkligt som möjligt exporterade honom som professor och
bibliotekarie till Greifswald. Och en yngling förblev han som ingen annan
i svensk litteratur.
Thomas Thorilds kritik skakade det akademiska regeltvångets
herravälde och bådade sålunda den nya tiden. Men det väsentliga var den nya
andan i hans verk. Som han föraktade rokokons läckra »småkonst» som
ett uttryck för små själar, så föraktade han ännu mer »grinet», den
kvickhet, som var Voltaires, Kellgrens och Leopolds, alltså den fina och dräpande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
