Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I den gamla slottssalen med gyllenläderstapeterna och familjeporträtten sitter
änkegrevinnan, en gammal gumma med »ben, som spådde väder». Hon har tråkigt. Skall hon nedlåta
sig att tala med kammarpigan, »den dumma flundran»1! Försöket utfaller inte väl. »Den
dumma flundran» blir utkörd, och grevinnan tröstar sig med att man kan inte vänta sig
bättre, »när man med slika djur i nådigt tal sig ger». Dikten ger bakom skämtet, ett
»genomsnitt av svensk historia, sedd ur en adlig och högförnäm familjetraditions lilla
synvinkel» (Blanck). — Teckning av Pehr Hilleström till fru Lenngrens »Portraiterna».
Nationalmuseum.
Fru Lenngren var gift med Stockholms-Postens ene redaktör, Kellgrens
vän, och de anonyma vers av henne, som han anförde i denna Sveriges då
för tiden förnämsta litterära tidning, blevo genast riksbekanta. Men i sin
mans hem gick hon omkring huslig och praktisk — fastän nog senare de
gamla gustavianska skönandarna samlades i hennes salong — och talade
med sina fruntimmersbekanta om allt annat än lärda och poetiska ting.
Hon »gömde sin lyra under sin sykorg». I dikten till hennes »kära dotter
om hon haft någon» råder hon »Betty» att, ifall hon läser, göra det kort,
»att såsen ej skulle fräsa över». Men är det fullt säkert, att i denna
huslig-hetspredikan icke är gömd en enda gnista ironi mot männens synpunkter?
I så fall är den mycket väl gömd. Att någonting borgerligt och kvinnligt
hemkärt fanns hos fru Lenngren och allt mer vävte fram vid sidan av det
Sv. folket genom tiderna VII. — 15.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
