Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nu ombildas. Enligt somliga romantiska tänkare hade vår synliga värld
uppkommit genom ett avfall från den högre osynliga och himmelska
världen, och för Stagnelius, som alltid behärskades av tankarna på kärleken,
kom själva syndafallet att bestå just däri, att Adam och Eva hängåvo sig
åt sinnlig, »kreaturlig» kärlek. I denna mening blir kvinnan för alltid
fresterskan, den osägligt lockande. Stagnelius’ poesi svänger nu mellan
fantasier om älskogsyra bland frasande siden och purpur — och hymner till
försakelsen som av ett pelarhelgon. Hans sonett Venus målar
kärleksgudinnan hland »Sabas rökverk» i »marmortemplen, tills Jesus kom från
obekanta länder och mytens drömmar vid hans strålar dödde».
I dok förbyttes strax min blomsterkrona,
för rosengördeln, virkad av behagen,
jag omgav livet med ett kyskhetsbälte,
och forna tiders villor att försona
i ödemarken jag från denna dagen
vid månens sken i ångrens tårar smälte.»
I den underligt hemska drömvärld han skapar sig i anslutning till gamla
österländska fantasier har »denna världens furste» inneslutit den fångna
själen i sitt fängelse, sitt harem, det vill säga materien, där hon begråter
sin oskuld och sitt fall. Vad Stagnelius hatar denne »världsfurste»,
denne-»sultan», som fråssat i kvinnofägring. Av all sin själ trånar han nu till en
himmel, där ingen längre är man och kvinna — »Guds barn vi äro båda — i
snövit oskuld klädda bägge två», kväder han till »Amanda».
Naturen har följt människan i hennes syndafall. En sorgeslöja har
dragits över dess anlete. Vinden susar »elegiskt», bäcken »gråter
musikaliskt», all skapelsen suckar efter den förlossning, som först människan kan.
skänka, när hon bryter med materien och återvänder till »urlivets riken» .. .
Så var då Stagnelius en sjuk diktare, vars otillfredsställda lyckohunger och
asketiska anfäktelser läto honom »smäkta» och »draga eldsuckar». Ja, det
fruktansvärda poemet »Till förruttnelsen» ger en känsla av andlig och
kroppslig upplösning, som innanför allt fantasteri tycks blotta själva
de-fysiologiska lönngångarna i skaldens väsen. Vilken motsats till den fromma
betagenhet av livet, vari Atterboms poesi efter mycken oro likväl utmynnar!
Stagnelius diktade både episka poem och dramer, men personerna i
dem tala blomstrande Stagnelisk vers, och skaldens egen splittring kommer
åter och åter. Eposet Vladimir den store är märkligt bland annat som
hyllning till Ryssland och den heliga alliansen; annorstädes talar han för eni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
