Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
idealfigurer slog an en av tidens favoritsträngar — liksom Fahlcrantz anslog
en annan och djupare sträng, vars dallring fortplantat sig ända fram till
vår tid.
EUROPEISKA TIDSSTRÖMNINGAR.
Den tidiga 1800-talskonsten företer i Europas ledande länder en
märkligt komplicerad vävnad med dubbel ränning av klassicism och romantik.
Klassicismen hade naturstudiet på sitt program, även om den ibland förföll
till antikefterhärmning, medan romantiken gav den största frihet åt
konstnärens subjektiva känsla och fantasi. Dock hade även romantiken sitt
studium och gjorde viktiga upptäckter både i landskapet och på paletten. Av
de stridshugg, som växlades mellan de båda riktningarnas anhängare, bör
man emellertid ej sluta, att den framträngande romantiken och den vid
akademierna sedan gammalt protegerade klassicismen voro oförenliga som
eld och vatten. Tvärtom uppstodo en mängd blandformer, och endast i
Frankrike blev striden verkligt tillspetsad genom att Delacroix var en så
utpräglad, glödande färgromantiker och David-skolans klassiskt strama form
så seglivad som akademiskt ideal. Redan hos Ingres, Delacroix’ store
motståndare, kan man trots allt finna flera romantiska drag. Och går man till
Tyskland, som för oss blev av större betydelse än Frankrike ända fram till
1870-talet, så är det påfallande, att målarromantikerna därstädes gärna
lånade formelement från klassicismen. Tidens konstnärer voro i det hela taget
mycket benägna för att låna. I Rom, deras vallfartsort flera decennier
framåt, utbildades t. o. m. en viss, eklektisk typ av stillandskap, med staffage, en
kombination av alla äldre och nyare arter med överdrifterna avputsade.
Det litterära, spekulativa betraktelsesättet spelade en stor roll, speciellt
i Tyskland, där figurtavlor och fresker ofta blevo ett slags filosofi i färg.
Även en landskapsmålning borde symbolisera någon idé eller åtminstone
uttrycka en stark, »gudomlig» känsla för att av tidens teoretiker bli räknad
någorlunda i klass med »historiska» framställningar. Vedutan, den sedan
1700-talet flitigt odlade, realistiska vyn av en bestämd plats, ringaktades av
de konstlärde, liksom vardagsporträttet. Den folkliga genren slutligen
hänfördes till »levnadens låga delar» och kallades gärna bambocciad.
Men den stora, borgerliga publiken, som varken var filosofiskt eller
klassiskt bildad, fann behag just i vedutan och bambocciaden. Till dessa av
este-terna föraktade arter anknöt också framtidens utvecklingslinje över
Diissel-dorfskolan och landskapsrealismen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
