Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKAPANDE MUSIKER. A. F. LINDBLAD, JOSEPHSON, SÖDERMAN
OCH BERWALD.
Epoken är å andra sidan av intresse därför att nu framträda ett antal
tonsättare, vilka genom sin produktion skänkt musikaliska värden även
åt efterföljande generationer. I det föregående ha nämnts Geijer,
Wenner-berg och Otto Lindblad. De tillhörde ännu halvt om halvt
dilettanternas krets, trots att deras musik spelat en så stor roll i svenskt samhällsliv.
I själva verket kunna de betraktas som de lysande kometerna bland en
skara nu slocknande ljus ur amatörklassen. Liksom konsten att skriva
ett läsvärt brev var vida högre uppdriven förr och mycket allmännare
spridd än i våra dagar, så var också färdigheten att något så när skapligt
kunna forma en musikalisk sats långt vanligare än nu. Att lära sig
komponera en romans ingick ännu i förra hälften av 1800-talet ofta nog i
den fint bildade världsmannens musikaliska uppfostran, och män som
exempelvis Bernhard von Beskow och Herman Gyllenhaal kunde på lediga
stunder roa sig med att skriva notpapperet fullt med musikaliska
ingivelser, som senare i flera fall ansågos värda att tryckas. Sången var
tidevarvets förnämsta musikaliska uttrycksmedel, och bland kompositörerna
av facket möter oss också en av den svenska visans främsta mästare,
Adolf Fredrik Lindblad. Nordblom och alldeles särskilt Crusell med sina
sånger ur »Fritiofs saga» hade anslagit nationella strängar. Men ingen
av dem nådde upp till Lindblads konstnärliga nivå. När man bläddrar
igenom Lindblads omkring tvåhundra visor, gå tankarna gärna till Franz
Schubert. En jämförelse dem emellan ligger också nära till, ty de voro
bägge romantiker och bägge mycket produktiva. Men Lindblad var icke i
lika grad med Schubert en harmonikens trollkarl, och han står också
tillbaka för honom som melodisk uppfinnare. Mätt efter svenska
förhållanden är han dock en betydande lyriker med ett fint stämt hörselsinne för
suset och sorlet i markerna sommartid och med en vaken blick för allt,
som rör sig och lever i svensk natur. Han kan i sin musik vara sval,
entusiastisk och uppbrusande på en gång. I våra dagar sjunges —
åtminstone offentligen —- nästan endast »En sommarafton» (»Över skogen, över
sjön du din slöja sänker, milda skymning»). Det är kanske hans vackraste
melodiska ingivelse, men den ger oss endast den milt elegiska tonen i
hans sång. För att förstå, vad han betytt för sjungande svenskar under
åtta decennier, måste man lära känna honom även i de andra visorna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
