Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skandinavismen och den nordiska tanken. Av Edvard Thermænius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nyanser företrädda. I stort sett var man dock mot varje ingripande nu,
då det verkligen gällde, och detta så mycket mer, som både Sveriges och
Norges försvarskrafter befunno sig i miserabelt skick. Samma åsikt gjorde
sig gällande på ansvarigt militärt håll. Krig kunde blott medföra ett
resultat — stryk helt enkelt. Men sympatierna för Danmark och hänsynen
till löftenas helgd föranledde mycken vacklan. Manderström hade den
svåraste ställningen. Han hade tidigt lockats långt ut av kungen; han drevs
möjligen även av en viss privat ärelystnad som diplomat och av sin önskan,
att Sverige även i fortsättningen skulle spela en roll bland makterna. Å
andra sidan var han utsatt för påtryckning av sina kolleger. Han lyckades
icke annat än ytligt sett reda sig ur detta dilemma. Man kan omöjligen
säga, att han skördat några lagrar genom sina många, långa och välskrivna
depescher, vilka åstadkommo den dimbildning, bakom vilken Sveriges
reträtt ägde rum. över huvud taget var det stora felet i Sveriges politik just
dess oklarhet, vilken väl icke var men åtminstone tedde sig som medveten
falskhet. Att man på bestämmande svenskt håll ej tidigt nog insett
riskerna av en politik, för vilken alla materiella resurser och t. o. m.
egentligen vilja saknades, och att man ej, då detta upptäcktes, tidigt nog sade
ifrån, ingav den danska ledningen alltför länge förhoppningar om, att
svenskt bistånd till sist vore att påräkna. Så mycket större blev besvikelsen
och bitterheten, när det äntligen blev fullt klart, att den ej stod att få.
Sedan svaren på Manderströms förfrågningar till stormakterna ingått
i slutet av september, kom i en depesch av 5 oktober den första varningen
till Danmark om Sveriges återtåg. Därefter fortforo emellertid
underhandlingarna, och i november var en, låt vara försvagad, traktat nära nog klar
att undertecknas, och detta trots det förändrade läge, som uppstått genom
Kristian IX :s trontillträde och utfärdandet av en ny författning.
Den 27 november, strax innan riksdagen skulle upplösas, begärde och er-
PLANSCH Å MOTSTÅENDE SIDA. Kungliga slottet Ulriksdal överlämnades 1856 av
Oskar I till kronprins Karl. Slottet genomgick nu en genomgripande renovering — det
hade i trettio år varit invalidinrättning — och blev från 1858 Karl XV.s käraste
tillflyktsort; där trivdes han bäst, och där samlade han kring sig sitt konstnärshov och den krets
av vänner, i vilken han älskade att vara medelpunkten, där inrymdes hans stora
konstsamling, och där levdes det på en gång glatt otvungna och lysande sällskapsliv, i vilket
eftervärlden ser en sä karakteristisk sida av Karl XV:s värld. Men slottets namn är —
genom den historiska Ulriksdalskonferensen den 22/r 1863 — också nära förknippat med
den skandinaviska frågans avgörande. —- Planschen, en litografi av C. .1. Billmark, visar
en lysande församling i det börjande 70-talets dräkter i trappuppgången till festvåningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
