Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den svenska filosofien 1770—1900. Av Torgny Segerstedt j:r
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
seende till den allmänna karakteren
af hans åsigt, ehuru det för båda
dessa tänkare gemensamma
antagandet af en i känslan gifven
uppenbarelse af det högre och
öfversinnliga hos dem
förekommer under sådana finare mot
deras olika individualitet svarande
skiljaktigheter, som tyckas antyda,
att den svenska philosophien icke
lånt något af den tyska utan
oberoende af honom, blifvit genom
egen själfständig undersökning förd
till den öfvertygelsen, i vilken han
fann lugn och tillfredsställelse på
en gång för sin tankes och sitt
hjertas högsta behof». Man
brukar i allmänhet peka på Grubbes
beroende av Jacobi, men det är
uppenbart, att han genom detta
yttrande vill fästa
uppmärksamheten även på de inhemska
förebilderna. Hur som helst, så
överensstämmer han både med Leopold, Jacobi och Biberg i sin uppfattning av
förhållandet mellan förstånd och förnuft. Under sin tidigare filosofiska
utveckling anslöt han sig i fråga om distinktionen mellan förstånd och
förnuft närmast till Kant, men han kom senare att hävda, att den
visshet, som förståndet kunde lämna, alltid var en medelbar visshet, men
en sådan medelbar visshet förutsätter en omedelbar visshet, och det är
förnuftet, som ger uttryck för denna omedelbara visshet. Förnuftet är
för Grubbe förmågan och möjligheten att förnimma det högsta eller det
översinnliga och oändliga. Han säger, att förnuftet är »ett sinne eller ett
organ för det högre eller för det översinnliga oändliga och eviga, genom
vilket detta af oss uppfattas icke såsom något af oss genom vår verksamhet
frambragt utan såsom något högre, som uppenbarar sig för oss i djupet af
vår själ». Det är klart, att man inte, vid en analys av Grubbes
förnuftsbe-grepp, skall underskatta det inflytande han rönt från den samtida tyska
När Höijer dött, var Samuel Grubbe enligt
Biberg *akademiens mest lofvande, kanske
snart enda resurs i filosofi*. Också blev han
efterträdare åt Höijer, till vilken han, sin
temperamentslöshet till trots, stod i ett spänt
förhållande. När Biberg dog, flgttade han
över till dennes professorsstol och 1840 från
denna till en av taburetterna i Karl XIV
Johans statsråd. — Oljemålning av J. G.
Sandberg. Göteborgs nation, Uppsala.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
