Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den svenska filosofien 1770—1900. Av Torgny Segerstedt j:r
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
spekulationen, men man skall heller inte förminska den i ett yttrande som
det ovan anförda påtagliga överensstämmelsen med tidigare svenskt
tänkande. Han överensstämmer även med Biberg däruti, att han förklarar, att
detta högsta kunskapsorgan själv är av gudomligt ursprung. Förnuftet är
»en i det mänskliga medvetandet gifven stråle av det högsta ursprungliga
ljuset, det gudomliga förnuftet». Förnuftets objekt är den gudomliga idén,
och denna idé visar sig för människan i tre aspekter, det sanna, det goda
och det sköna, vilket även ger anledning till att uppdela filosofien i tre
områden, det teoretiska, praktiska och estetiska. Det är genom en reflexion
över dessa tre idéer, som förståndet söker tränga fram till den absoluta och
ursprungliga verkligheten. I sin bestämning av denna sanna verklighet
eller ur-realitet följer Grubbe den gängse metafysiska idealismen.
Ur-realiteten kan inte existera i tid eller rum, och av detta förhållande drar Grubbe
en slutsats, som varit av betydelse för den svenska filosofiens vidare
utveckling. Eftersom ur-realiteten inte kan vara tidligt bestämd, kunna
heller inte de ändliga väsenden ha uppstått genom en skaparakt i tiden, utan
de måste vara eviga idéer hos Gud. Det är endast på grund av sin
begränsning, som de ändliga subjekten uppfatta sig som rumsligt och tidsligt
bestämda. I denna av Platon — även Biberg var mycket intresserad av Platon
— och av Kant påverkade tankegång har Grubbe föregripit Boströms
uppfattning. Utmärkande för Grubbe, som för hela den svenska
filosofitraditionen, är den centrala plats han tilldelar det religiösa livet. De tre idéerna
äro endast aspekter av den gudomliga idén, och han säger, att »människan
bör betrakta sig i hela sitt praktiska liv, i alla funktioner av vilja och i all
av den föranledd yttre verksamhet endast såsom ett organ, ett redskap för
den heliga gudomliga viljans utförande». Vi kunna här än en gång
konstatera, hur Grubbe ger uttryck för tankar, som vi tidigare funnit hos såväl
Boéthius som Biberg.
Gemensamt för både Grubbe och Biberg var, att de under sin livstid
endast utgåvo ett fåtal skrifter. Det har varit trogna lärjungar, som samlat
deras föreläsningsmanuskript och efter deras död publicerat dem. Detta
har haft till följd, att deras inflytande i stort sett varit begränsat till
universiteten och den akademiska ungdomen. Även Grubbes efterträdare,
Christopher Jacob Boström (död 1866), hyste denna motvilja mot att utge
sina skrifter. »Tyngdpunkten av hans filosofiska tankearbete», säger Efraim
Liljeqvist, »kom således att ligga i universitetslärarens gärning, och till
begåvade lärjungars och efterföljares verksamhet ställde han sitt hopp, såsom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
