Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den svenska filosofien 1770—1900. Av Torgny Segerstedt j:r
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dock för Boström filosofien bestämmas som vetenskapen om personer och
personliga bestämningar.
I centrum för detta hans filosofiska system kommer därför en
spekulation över den oändliga personens eller Guds väsende att stå. Denna del av
filosofien kallar han den rationella eller systematiska teologien, och den
utgör en del av den teoretiska filosofien, som i övrigt består av den rationella
antropologien, som behandlar den enskilda människan, och den rationella
etnologien, vars objekt är människosläktet. Den praktiska filosofien delas i
religionsfilosofi, sedelära och rättslära.
Den rationella teologien sysslar med Guds egenskaper eller attribut.
Dessa indelas i två huvudgrupper, de logiska och metafysiska. De logiska
tillkomma Gud i och för sig, de metafysiska tillkomma honom i relation till
ändliga väsenden. Dessa huvudkategorier uppdelas sedan i sin tur i flera
underavdelningar. Det kan inte här vara meningen att redogöra för alla
dessa begreppsbestämningar. Det är klart, att de för den icke invigde måste
få ett rätt starkt drag av medeltida skolastik. Men samtidigt måste man
säga, att systemet erbjuder en ovanligt vacker begreppsarkitektur.
Boströms idélära kommer till synes även i hans statsfilosofi. För den
stora allmänheten var väl Boström mest känd för sitt lidelsefulla försvar
av fyraståndsriksdagen, som han ansåg vara den ideala
folkrepresentationen. Man har sagt, att Boström gjort skandal två gånger, framhåller Hans
Larsson: den ena i sin radikala kamp mot helvetesläran, den andra i sin
hårdnackade konservativa kamp för bibehållandet av den bestående
folkrepresentationen. Det kan givetvis anföras som en svaghet hos Boström,
att han på så sätt lät sig helt bindas vid en bestående historisk ordning.
Denna sida av hans spekulation har även varit föremål för kritik från hans
egna lärjungar och efterföljare, framför allt då Carl Yngve Sahlin och
Efraim Liljeqvist. Även på andra punkter återgav Boström i sin statslära
den förhärskande konservativa uppfattningen. Han säger t. ex.: »Alla
statens (oförvitliga) medlemmar kunna och böra åtnjuta de rättigheter, som
enligt förnuftet tillkommer dem såsom menniskor och statsmedlemmar i
allmänhet; men deraf följer icke, att alla ock måste vara fullkomligt
jemn-lika i sina politiska rättigheter såsom statsborgare i synnerhet. Under
bestämda empiriska förhållanden kan det inträffa, att vissa med rätta måste
vara jemförelsevis politiskt missgynnade, t. ex. med afseende på deras
religion, lefnadsrigtning, kända politiska tänkesätt eller andra omständigheter,
vilka icke tillåta staten att för tillfället förunna dem fullständiga medbor-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
