Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rydberg och hans inflytande på tänkesättet. Av Harald Elovson - Rydberg och religionen. Den siste athenaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
inom personligheternas hjärtan: striderna mellan det goda och det onda,
mellan vårt sanningsbegär och hävdvunna villfarelser». Denna uppfattning
om konstnärens uppgift var bestämmande för Rydberg själv som
prosaförfattare och skald. De flesta av hans dikter, essäer, tidningsartiklar och
romaner ha mer eller mindre uppenbar anknytning till kulturkampen. Han
vill med sitt ord hävda eller bekämpa en uppfattning, befrämja eller slå
ner en inställning.
Sin märkligaste insats som kulturell vägledare och stridsman gjorde
Viktor Rydberg på det religiösa området. Rydberg var själv en starkt
religiös natur. Religionen var, har man med rätta påpekat, en hjärtesak för
honom, den var det förhärskande intresset i hans liv. Han hade, såsom han
själv framhållit, som barn tagit bestämmande intryck av sin mors fromma
tro. Hans religiösa läggning kom emellertid tidigt att paras med ett djupt
behov av att ställa den erkända kyrkoläran under förståndets prövning, att
med tankens hjälp komma till rätta med tillvarons grundproblem, frågorna
om människolivets vadan och varthän.
När Rydberg offentligt började taga ställning till religiösa* och kyrkliga
spörsmål, hade sedan någon tid tillhaka starka motsättningar gjort sig
gällande i det religiösa livet i vårt land. Kyrkan och prästerskapet hade ännu
vid mitten av 1800-talet en starkt ortodox prägel. Man värnade ivrigt om
kyrkans organisation och lära och använde härvid inte bara andliga
försvarsmedel utan tillgrep också de vapen, som staten givit genom den
kyrkliga lagstiftningen. Den religiösa friheten var fortfarande kraftigt beskuren,
och kyrkan visade ej något intresse för en förändring på denna punkt. Ännu
gällde 1726 års konventikelplakat, som stadgade stränga straff för enskilda
religiösa sammankomster, och den paragraf i 1734 års lag, enligt vilken
avfall från den rena evangeliska läran näpstes med landsförvisning. (Det
förra upphävdes först 1858, den senare 1860. Se vidare uppsats av E. Rodhe
i detta band.)
Den kyrkliga ortodoxin blev emellertid under decennierna kring mitten
av förra seklet föremål för en växande opposition. Denna kom
huvudsakligen från tvenne håll. Den ena oppositionsrörelsen hörde i främsta
rummet hemma i samhällets bredare lager och företräddes av skilda
väckelserörelser av inhemskt och utländskt ursprung. Den andra utgick från
akademiska kretsar och hade representanter såväl bland teologer som lekmän.
Denna senare opposition hade tagit intryck av de reformatoriska
strävanden, som de stora framstegen inom språkforskning, historia och naturstu-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
