Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I den 1857 publicerade historiska romanen »Fribytaren på Östersjön» med
motiv från 1600-talet gav Rydberg sig tillfälle att utförligt måla den
fanatism, som kännetecknade den lutherska ortodoxin under stormaktstiden,
och det undgick inte hans läsare, att skildringen hade aktuell adress. Detta
gällde i än högre grad hans förnämsta historiska roman, »Den siste
Athena-ren», som löpte under linjen i Handelstidningen 1859 och som samma år
utkom i bokform. Den breda teckning av brytningarna mellan hedendom och
kristendom i Athen under kejsar Julianus, som romanen ger, var gjord i
syfte att föra läsarens tanke till de samtida motsättningarna på det religiösa
och kyrkliga området i Sverige. I dessa aktuella motsättningar urskilde
Rydberg samma makter, som drabbat samman vid antikens utgång, två
världsåskådningar, av författaren benämnda den orientaliska och den
västerländska. I de ord, varmed han dedicerade bokupplagan av romanen till
sin chef och vän S. A. Hedlund, tecknar han situationen så:
»Man kan icke bära en sedel till valurnan, icke tala eller skriva om en
allmän fråga, utan att medvetet eller omedvetet kämpa för den ena eller
den andra av de världsåskådningar, i vilka den civiliserade världen är
delad, och vilken strid utgör den världshistoriska processen. Finnas ej tvenne
grundtyper, till vilka alla mänskliga varelser kunna hänföras — en
orientalisk och en västerländsk? Jag föreställer mig, att själva naturen
bestämmer fanan, under vilken vi ställa oss i denna oförsonliga kamp. Naturen,
den goda modern, sörjer lika för sina barn och sänder med sträng
opartiskhet förstärkningar till bägge lägren. Hon fyller lika gärna jesuiternas
seminarier med lärjungar som hon skänker kämpar åt barrikaderna.
Individerna av den orientaliska typen känna sig naturligt dragna till det
reaktionära lägret, den tillbakaskådande världsåsikten, vars paradis
blomstrade vid människosläktets vagga; de av den helleniskt-västerländska typen
välja lika ovillkorligt det progressistiska lägret, den framåtskridande
världsåsikten, vars paradis är ett tillkommande Guds rike, för vilket civilisationen
skall rödja rent. En neutral massa av obestämd prägel ställer sig slutligen
på den plats, till vilken de sinnliga intressena inbjuda henne — vanligen
i grannskapet av de gyllne tronerna och de glittrande tiarerna, ty idéerna
äro nakna, hava icke guld till att köpa en klädning och än mindre att köpa
anhängare. Grunddraget i den orientaliska typen är den fromma
undergivenheten under de yttre makterna. Subjektet bildar sig efter den värld,
det förefinner utom sig, vilken den uppfattar som det oföränderliga
uttrycket av den gudomliga viljan. Stöpta i samma form vandra släktena i en
ändlös rad mot graven och hava uppfyllt en bestämmelse, ’fullgjort lagen’,
när de under vägen offrat i templet och knäböjt för Herrans smorda.
Uttröttad av ett så enformigt skådespel, nedlade Hindostans Clio för mer än
3,000 år sedan för alltid sin diamantgriffel. Men Orientaler födas icke blott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
