Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gammal bondetradition och ny tid. Av Sigfrid Svensson - »Storår»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gare ekonomiska betrycket, heter det t. ex. i berättelsen från Örebro län
1871—75, har nu utbytts mot ett förr ej anat välstånd. Orsakerna härtill
sägas vara goda skördar, rikliga tillfällen till arbetsförtjänster och
fördelaktiga konjunkturer för avsättningen av landets produkter. Och ute i
Europa hade tysk-franska kriget rasat. Högkonjunkturen berörde så väl
skogstrakter som spannmålsbygder. Så här har en minnestecknare skildrat
dess verkningar uppe i en avlägsen skogssocken i nordligaste Ångermanland:
»Sfen med den lättvunna förtjänsten följde ett ofta lättsinnigt förslösande
av densamma. Penningen, tidigare så sällsynt och svårförvärvad, förlorade
sitt anseende och bortkastades på ett ej sällan rent av vansinnigt sätt. Ue
funnos, som med hoprullade sedlar tände sin pipa; en bonde i Lövviken
lade en 50 riksdalers sedel på en smörgås och — åt upp den, för att några
år senare nödgas gå ifrån sitt ärvda hemman och emigrera. Det var gyllene
tider för lanthandlare, vilka på sitt körsbärs- och ’piccardon’-vin, sin
’cham-pagne’ och det importerade kramet förtjänte glupskt med penningar»
(Modin, »Gamla Tåsjö»).
Svensk allmoge hade förut haft föga vana att röra sig med kontanta
tillgångar. Den gamla bondgården var i stor utsträckning ett självhushåll och
vad som behövdes utifrån bytte man i första hand till sig för egna
produkter. En extra tillgång till kontanta inkomster har under alla tider rätt
omedelbart satt sina spår i allmogens levnadsstandard. Man har klätt sig
dyrbarare och inrett sina hem modernare. I första hand fingo dock de lätt
räknade reda pengarna läggas åt sidan för att klara skatterna. Men under
1850- och 1870-talens högkonjunkturer tyckte man, att man fick pengarna
för rakt ingenting — och förlorade respekten. Den nya
penninghushållningen kom för plötsligt, och man förstod icke dess risker. När rushen var
över, var man fattig igen, ja, tidens kritiker säga t. o. m. om än med
överdrift, att man var fattigare än förr. Allt gick dock i varje fall icke tillbaka
till det gamla. Kvar hade man de nya levnadsvanorna, behoven och kraven.
Men kvar hade man också jordförbättringarna och de nya maskinerna och
erfarenheten, att jorden kunde ge pengar och var värd att riskera något på.
Så hade den gamla bondetraditionen brutits och en ny tid kommit. För
den utvecklingen hade »storåren» och dess penningar en alldeles särskild
betydelse. Gammalt och nytt ha alltid mötts, och brytningstider äro svåra
att inordna mellan fixa gränsmärken. 1800-talet står nu för oss som den
stora brytningstiden för all traditionsbunden kultur. Under stora delar av
detta sekel ha dock förändringarna icke gått snabbare, än vad de gjort under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
