Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Goda år och nödår. Av Albin Widén - Det svåra året
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Med käppen i handen och påsen på ryggen
gick tiggaren land och rike kring — och
fastän det sedan gammalt var förbjudet att
tigga och på sina håll t. o. m. förbjudet att
ge något åt tiggare, fortsatte dessa ofta sin
hantering långt efter det att nödårens
upphörande gett dem chansen att på hederligt
sätt förtjäna sitt bröd. — Tiggaren på bilden
(laverad blyertsteckning av J. W. Wallander
omkring 1850) visar hjonet Erik Engström
från Adolf Fredriks fattighus i Stockholm
på liggarstråt.
nat förteckningen å desamma,
denna förteckning kommer att en
söndag jämte kungörelsen från
predikstolen uppläsas».
Vi få antaga, att utsikten att
från predikstolen bli nämnd som en
god givare bidrog till att denna
vädjan icke gjordes förgäves. Då det
gällde ett så begränsat område, som
det var i detta fall, borde dylik
välgörenhet kunna avvärja en
katastrof. Värre blev det på 1860-talet,
då praktiskt taget landet i dess
helhet drabbades av missväxt.
När dessa nödår kommo, var det
till synes ganska oväntat.
Missväxten på 1850-talet var lokalt
begränsad, de svaga åren på 1840-talet,
som drabbade större områden, hade
hunnit glömmas bort. I
Västmanland, som dock på 1840-talet fick
vädja till bättre lottade landsändar
om hjälp, var enligt statistiken vart
tredje år »gott» under perioden 1815
—1914, medan av de övriga
åtminstone vart fjärde lämnat fullt
medelmåttigt resultat, således en
avsevärd förbättring i jämförelse med
den översikt av förhållandena för
landet i dess helhet, som gjordes på 1780-talet. Carl Larsson i By berättar
i sin hemsockens historia, hur bönderna i dessa bygder räknat med att
nödåren för alltid skulle vara övervunna. »Fram på 1860-talet», heter det
i skildringen, »tyckte man, att skördarna förbättrats så avsevärt, att
sockenmagasinet inte längre behövdes, varför dess spannmålslager år 1865 såldes
på auktion och förvandlades till en penningfond. Innan man ännu hunnit
driva in auktionsfordringarna, inträffade dock åren 1867 och 1868 så svåra
missväxtår, att man inte haft sådana sedan år 1845. Rågmjölet kostade 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
