Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Borgerlig berättarkonst. Av Victor Svanberg - Romanen. Tre författarinnor i spetsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hon, i hennes inre rasade
vanmäktig livshunger
omväxlande med asketiskt
världsförakt. Religiös
resignation, välgörenhetsarbete och diktning i
hemlighet gåvo henne lindring.
Till sist, nära trettio år
gammal, befriades hon —
genom faderns död och
av den litterära
framgången — ur sin ungdoms
fängelse.
I Fredrika Bremers
romaner märks på många
sätt den borgerliga
emancipationen från
aristokratisk formdyrkan. Det
ideal av societetsdam,
man velat påtvinga henne,
salongernas lyx och
ytlighet ironiserar hon, så
ofta tillfälle givs, och
tillfällena äro många, ty
med eller mot hennes vilja
förblevo »stora världens»
människor i dikten så
väl som i livet den rika
rentierdotterns miljö.
Någon genomförd adelssatir, sådan som Anna Maria Lenngren briljerade med,
söker man förgäves hos hennes litterära arvtagerska. Grevarna och
baronerna i »Teckningar utur hvardagslifvet» kunna vara narrar,
lättingar, slösare eller skurkar, men de kunna också vara — kanske inte
riktigt lika ofta — duktiga lantbrukare och pliktmedvetna ämbetsmän.
Sin inte endast mest levande utan också med mest beundran utförda
diktgestalt, generalskan Mansfelt — ma chére mére — i »Grannarne»
(1837), har Fredrika Bremer skapat med en svensk-norsk adelsdam för
Några dagar före sin död (i dec. 1865) skrev den
åldrande Fredrika Bremer i ett brev från Årsta: »Man
sliter sig icke så lätt ur sekelgamla bindor, som man sen
barndomen blivit insnörd i, och — dessutom står den
sanna och goda resignationen den falska bra nära! När
jag slutligen i ’Hertha’ sönderslet djärvt den sistas
hämmande band, bortryckte dess slöja, äventyrade jag, nej,
uppoffrade min popularitet som förf. Att jag kände det
och gjorde det ändå, har senare glädit mig, och skall
glädja mig i min dödsstund». — Fredrika Bremer som
gammal (ett ungdomsporträtt är återgivet vid sid. 322
i band 8). Litografi i »Lithografiskt allehanda» 186i.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
