Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Borgerlig berättarkonst. Av Victor Svanberg - Romanen. Tre författarinnor i spetsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De yngsta barnen, de ostyriga
»pal-tarna», mumsa skorpor och svälta
räv, medan de vänta på nästa
elds-vådetillbud.
Fullständig realism får man
dock inte vänta sig. De skildrade
personernas inre och ofta även
deras yttre egenskaper anges med
allmänna eller superlativa uttryck
sådana som: »genomträngande men
lugn» blick hos översten, »något
godt, något intressant» om
överstin-nan, »de vackraste hvita tänder,
som någonsin prydt en täck och
frisk mun» o. s. v. Den blinda
Elisabeth är ».så skön, så marmorhvit»,
ja, hennes blinda ögon äro så sköna,
att man ej kunde få se vackrare.
Samma blandning av vardag och
romantik utmärker bokens
handling. Till vardagen kunna räknas
äldsta dotterns — trots inledande
små störningar — lyckligen
genomgångna giftermål och smekmånad
samt Julies uppslagna förlovning.
Sophie von Knorrings »täcka profil»,
avtecknad av Fredrika Bremer 1838 i det album,
som denna sd ofta hade till hands, då hon
gjorde en ny bekantskap, vars drag hon ville
minnas. Bekantskapen övergick i detta fall
till verklig vänskap, i vilken Sophie von
Knor-rings avundsjuka över den till åren yngre
Fredrika Bremers litterära framgångar var
det enda missljudet.
De romantiska ingredienserna äro
äldste sonen, kornetten Carls lyckliga kärlek till en mystisk fattig flicka i ett
eremitage i skogen och Elisabeths tragiska kärlek till sin farbror, en kärlek,
som skakar hans äktenskapliga lycka och vållar Elisabeths död. I själva
verket var Fredrika Bremer i sin livssyn nästan lika romantisk som Atterbom.
En roman som »Nina» är en överspänd historia om heroiskt uppoffrande
kärlek, och inte ens den mest verklighetsfyllda av hennes romaner,
»Gran-narne», är utan sin tidstypiska romantik. Ma chére mére, den robusta
herr-gårdsregentinnan, har fördrivit och förbannat sin son Bruno för en stöld; han
har genomgått dunkla öden i fjärran länder — bland annat har han varit
slavhandlare — och när han återkommer för att utverka sin mors förlåtelse,
har han med sig en förklädd orientalisk skönhet, som med sin svartsju-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
