Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Borgerlig berättarkonst. Av Victor Svanberg - Romanen. Tre författarinnor i spetsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
senare produktion, att man ej kan betvivla dess personliga innnebörd.
Tyvärr tröttkörde emellertid fru Carlén detta uppslag och många andra.
Hennes masskriveri urartade mot 1840-talets slut till mekaniska
upprepningar och sensationsmakeri. Detta öde delar hon i själva verket med sina
manliga kolleger. När Almquist, Blanche och Wetterbergh på 1840-talet
övergingo från kortare berättelser till omfångsrika romaner, togo de sämre
dragen i deras författarskap överhand. Det hade, hos dem liksom hos de
kvinnliga författarna, hela tiden funnits ett romantiskt element, som
motverkade realismen. Det trädde starkare i dagen i romanerna. För att få
handlingen spännande konstruerades invecklade och otroliga
brottmåls-intriger, och även i karaktärsskildringen vädjades till läsarnas sämre
instinkter, tecknades bovar djävulskt usla och bovarnas offer änglalikt goda.
Denna smakförskämning är en allmäneuropeisk företeelse på 1840-talet. En
yttre anledning till ockret på sensationslystnaden var, att romaner började
publiceras i tidningarna som följetonger, en fransk uppfinning, som snabbt
slog igenom hos oss. Romanpubliken, som redan förut varit stor, ökades
därigenom ytterligare, och ju större publiken blev, desto primitivare blev
den smak, författarna hade att ta hänsyn till vid denna värdelösa
roman-fabrikation. Blott undantagsvis överlevde dessa alster sina tryckår.
»Flickan i Stadsgården» och »Första älskarinnan» av Blanche läsas dock ännu.
Ett försonande drag hos 1840-talets sensationsförfattare är deras
uppriktiga tro, att de med sina brottmålsskildringar utförde en social gärning.
De ville upplysa sina läsare om den nöd och det därmed sammanhängande
moraliska förfall, som fanns utanför och nedanför borgarklassens lugna
tillvaro. Men om det de ville meddela sina läsare, hade de ingen egen
kunskap; de voro ju borgare själva. De måste anlita sin fantasi, när de skulle
berätta om arbetares, tiggares och tjuvars liv. Steget ut i en ny, oborgerlig
verklighet blev sålunda ett steg tillbaka i romantik.
Först Strindberg ryckte upp den svenska realistiska romanen ur dess
förfall, och hans lärjungar och samtida, den riktning man brukar kalla
åttiotalet, fortsatte hans verk. Denna nya romankonst är litterärt
högtstående, men den kan ej kallas borgerlig.
PLANSCH Å MOTSTÅENDE SIDA. Från gatulivet i Stockholm omkring 1860 — ett par
typer, säkerligen tagna på kornet. »La Gernandt» fick f. ö. sin person och sin eleganta
krinolin förevigad också i »Söndags-Nisse», där hon sägs vara »känd som en af
Stockholms mest eleganta ’damer’, och ser i sin boudoir gräddan av Sveriges adel, såväl bland
infanteri- som kavalleriregementena”. — Akvarell i skissbok av C. J. A. Skogman.
Stockholms stadsmuseum.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
