Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teater och skådespelarkonst under 1800-talet. Av Oscar Wieselgren - En ny skådespelaregeneration. Georg Dahlqvist. Emilie Högqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
svagheter: ett ohejdat temperament, en deklamation, vars våldsamhet ej
kände några gränser, och en regellöshet i rörelseschemat, som för hans
medspelare ofta kunde medföra de besvärligaste situationer. Då han på
hösten 1834 återkom till Kungl. Teatern, mottogs han med tämligen
blandade känslor. Man kunde ej undgå att imponeras av den hetsiga lidelsen i
hans spelsätt, men man reserverade sig samtidigt mot hans patetiska
överdrifter, hans forcerade gestikulation och hans »sepulkrala gravtoner». I sitt
arbete var han outtröttlig. Han repeterade ensam i timmar på den tomma
scenen och spelade ut sig om kvällarna, så att hans krafter voro totalt slut,
när ridån föll efter sista akten. Berömd blev han framför allt i roller som
Hamlet, Karl Moor, Sigismund i Calderons »Livet en dröm» och markis Posa
i Schillers »Don Carlos». Kritikens ofta reserverade hållning skadade ej hans
popularitet, minst av allt i landsorten, där han alltid räknade trogna
beundrare. Länge sades det inom teaterintresserade kretsar i landet, att man
måste lära sig »spela som Dahlqvist», om man ville komma fram vid
teatern, och ända fram till sekelskiftet fanns det skådespelare, som i stil och
teknik förrådde ett tydligt inflytande från hans maner.
Emilie Högqvist, som under 1830-talet och fram till mitten av följande
decennium är den utan jämförelse mest bemärkta och beundrade kvinnliga
kraften på den svenska scenen, kom från en enkel familj, som dock hade
vissa förbindelser med aristokratien; hennes far var nämligen hovmästare
hos greve Carl De Geer, det dåtida Sveriges rikaste man, vilkens hus vid
Västra Trädgårdsgatan var en medelpunkt i Stockholms eleganta
sällskapsliv. Någon striktare moral förde hon emellertid ej med sig hemifrån, ty
modern hade ett ej alldeles oklanderligt anseende; hon fungerade bl. a. ofta
som värdinna på en slags halvpublika baler, där unga flickor ur teatervärlden
sammanfördes med kavaljerer ur huvudstadens officerskretsar och andra
lebemän av tämligen tvivelaktig moral. Som knappt mer än tolvårig hade
hon dessutom uppträtt på en av Stockholms barnteatrar, där tonen icke
heller var den bästa. Från denna miljö kom hon ut i landsorten med ett
av de bättre resande sällskapen, det Berggrenska, där hon fick spela
älska-rinneroller i de Kotzebueska stycken, som utgjorde huvudbeståndsdelen av
sällskapets repertoar. När hon omsider kom tillbaka till Stockholm och fick
debutera på Kungl. Teatern, väckte hon till en början föga uppmärksamhet;
först efter någon tid blev hon föremål för ett visst intresse men då mindre
på grund av sina konstnärliga prestationer än på grund av den förgrunds-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
