Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teater och skådespelarkonst under 1800-talet. Av Oscar Wieselgren - Dekoration och kostym. Fredrik Deland. Amatörteatern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rättar Wijkander, »gav jag Dahlqvist utan tvekan rätt. Almlöfs stolta blick
lät mig förstå, att jag var en stympare, men Dahlqvists förnöjda leende lät
mig tro motsatsen.»
En konstnärlig, av de uppträdandes godtycke oberoende iscensättning
infördes enligt Wijkanders mening först under teaterchefen Eugéne von
Stedingks tid och närmast av den danskfödde regissören August
Bournon-ville. Han avfattade för varje stycke ett skriftligt sceneri och uppritade
noga de på scenen gjorda anordningarna, så att allt redan var vid
scenerirepetitionen bestämt. Skådespelarna visste nu från början, hur de skulle
röra sig på scenen, när de under dialogen borde byta plats för att vid en
viss replik intaga en bestämd ställning till varandra och hur de skulle
förhålla sig, då de ej hade replik, med ett ord hur de skulle spela i ensemble.
Vissa artister hade mycket svårt att finna sig i dessa detaljerade påbud, och
många hårda ord fälldes i Kungl. Teaterns klädloger om Bournonville och
hans »regissörstyranni». Särskilt besvärlig var fru Elise Hwasser, vilken
när hon skulle spela drottning Kristina i Wijkanders drama
»Amaranther-orden», högtidligen protesterade mot Bournonvilles sceneri under den
motiveringen, att hon vore van att spela från höger till vänster och även nu
ämnade göra det. Men Bournonville hade en energi seg nog att stå rycken
även inför en bortskämd och populär skådespelerskas kapriser; han vidhöll
sitt sceneri, och till slut blev det han, som avgick med segern.
I själva spelstilen var som redan antytts långt fram mot mitten av
1800-talet det patetiska och deklamatoriska maneret förhärskande. Mönster voro
de franska skådespelarna, vilkas spelsätt roande skildras av H. Chr.
Andersen, som en gång i Paris av Victor Hugo inbjudits att se hans tragedi
»Les burgraves», ett förskräckligt stycke, där alla de uppträdande äro
uråldriga gubbar: »Naar de Franske spille Komedie, er det som om de
kommen-derede et helt Regiment Soldater og til sidst sagde Bø af det». Mest av alla
röt Georg Dahlqvist, men hans kolleger följde honom efter råd och
lägenhet. Även om den måttfulle Almlöf sades, att han alltför ofta använder »de
djupa brösttonerna, med vilka ingen människa talar». Även om detta gör
effekt, heter det, »är det dock en falsk effekt». Mest lagd för ett realistiskt
spelsätt var Torsslow, men han kunde icke genomföra sina intentioner i
denna riktning på grund av allmänhetens motstånd. August Blanche
berättar, att Torsslow alltid på sina turnéer i landsorten fick publiken emot sig,
när han spelade verklighetstroget. Då gick man missnöjd från teatern och
sade: Vad är det där för roligt att se, det går ju till som hos oss! För att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
