Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tidningen »Granskaren» ställde sig ytterst klandrande mot hela företaget —,
delvis emellertid också på att de använda teatertexterna voro så otroligt
underhaltiga. Omkring mitten av århundradet blev emellertid omsider
detta missförhållande avhjälpt genom tillkomsten av Carl August Hagbergs
utomordentliga Shakespeareöversättning, vilken gav scenkonsten underlaget
för en helt ny Shakespeareframställning. Den skådespelare, som det blev
förunnat att för första gången spela en stor Shakespeareroll i den nya
tolkningen och därmed giva publiken en helt ny föreställning om Shakespeares
både poetiska och dramatiska storhet, var Edvard Mauritz Swartz.
Tillhörande en högt ansedd släkt fick Swartz trots mycken tveksamhet från sina
anhörigas sida år 1839 sluta elevkontrakt med Kungl. teatern, varvid han
tillförsäkrades en årlig ersättning av 133 rdr 16 skillingar banco. Efter
några års arbete vid Mindre Teatern, där han tog starka intryck av
Torss-lows fint utmejslade psykologiska karakteriseringskonst, återvände han till
Kungl. Teatern och fick, väl på teaterchefen baron Knut Bondes personliga
initiativ, till debutuppgift Hamlet. Den 7 november 1853 spelade han rollen
för första gången och gjorde en fullkomlig succés. Därmed inleddes ett nytt
skede i den svenska Shakespearetolkningens historia.
Tidigare hade Hamlet hos oss spelats av Äbergsson, Torsslow, Almlöf
och Dahlqvist samt dessutom i landsorten av ett par mindre kända
skådespelare. Alla dessa hade tagit rollen mera utifrån, givit den med plastisk
förnämhet som Almlöf eller med sökt romantiskt bizarreri som Dahlqvist.
Swartz lyckades, understödd av Hagbergs geniala tolkning av texten,
förläna rollen en aldrig förut uppnådd, fördjupad och förfinad mänsklighet.
Han »talade själva Hamlet som en vanlig människa», något som hos många
väckte förvåning och delvis även misshag men så småningom »grep
omkring sig och blev ett allmänt bruk». Det sades om honom, att han kunde
en särskilt svår konst: den att vara stilla på scenen. Det var därför, som
hans rollgestaltning grep så starkt; man fick av honom en helt ny Hamlet,
den aristokratiske melankolikern, »fantasten och romantikern, som inte
kunde försvara sig mot verkligheten», enligt Strindbergs uttryck. Hans
apparition underströk ytterligare typen. Han framträdde i helsvart dräkt
av 1500-talssnitt med en bred vit spetskrage som enda prydnad, därigenom
redan i del yttre betonande gestaltens säregna ställning i det bullersamma
och överdådiga danska hovet. Nils Personne, som ofta sett honom och
gärna berättade om arten av hans konst, brukade alltid betona värmen och
innerligheten i hans spelsätt, hans ädla men från poser alldeles fria håll-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
