Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Pontus Wikner.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konfirmation kommit tillsammans med en ung man, som helt
gripits av kärleken till Kristus, fann han någon, som
förstod honom och som han kunde förtro sig åt.
Småningom bröt ljuset in i hans hjärta och fyllde det:
Jesus Kristus blev hans vän, hans »själs förtrogne». »Nu
var segern över synden en lätt sak», skriver han själv
senare, »ty jag älskade. Jag glömmer aldrig de fridfulla
dagar, som nu voro inne för mig; de voro utan all
jämförelse min själs lyckligaste år.»
Vid 19 års ålder blev Wikner student. Hela hans håg
stod till fortsatta studier, men var skulle han ta pengarna
ifrån? Då kom den gamle knarrige men godhjärtade
gubben Nordberg honom åter till hjälp. Och så begav sig
Wikner till Uppsala och började studera vid
universitetet där.
Det dröjde inte länge, innan den unge studenten med
den ovanliga begåvningen blev känd i Uppsala. En av
de främsta och lärdaste professorerna där, Christoffer
Jakob Boström, beskyddade honom särskilt, och allt efter
som tiden gick, sade man, att han satte Wikner främst
av alla sina lärjungar och helst ville ha honom till sin
efterträdare en gång. Men det var inte blott lärarna, som
uppskattade Wikner, utan även kamraterna och de många
familjer i staden, där han umgicks. Just vid denna tid
rådde ett mycket glatt och angenämt sällskapsliv i
Uppsala, och många framstående och snillrika personer
funnos där. Överallt var Wikner med. »Ingen litterär krets
samlades, utan att Wikner först och främst var med,
ingen firning, ingen utfärd i det gröna, intet glatt lag
kunde gå för sig utan honom», skriver en av hans
vänner. De vackra, blå ögonen kunde lysa av kvickhet och
skälmaktighet, och gärna var han med om ett muntert
skämt.
Men på bottnen fanns allvaret kvar. All den yttre
framgången förmådde ej döva längtansropet i hans inre.
Allt eftersom Wikner kom djupare in i de filosofiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
