Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Pontus Wikner.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
studierna, uppstodo svårigheter av ny art för honom: han,
som hade ett oerhört starkt behov av klarhet för sin tanke
och en lågande sanningstörst, fann sig med förfäran stå
inför ett val — antingen skulle han släppa sin själs
förtrogne, Jesus Kristus, eller ock skulle han döda sin tanke.
Det blev mörkt omkring honom, han frågade sig, varför
Gud lät honom lida så mycket, och dagarna gingo, tunga
och dystra. Få av Wikners vänner anade, vad han bar
på, ty han slöt sig gärna inom sig själv.
Så inbröt hösten 1866. Vi veta ej hur hjälpen kom
till Wikner, vi veta endast, att han fördes »nära intill sin
Frälsare», som han säger, att det blev ljust och lugnt i
hans hjärta och att han började förstå, att det är möjligt
att fullt och helt tro på den himmelske Fadern och Jesus
Kristus och ändå tänka fritt och oförskräckt.
I en av de djupaste, vackraste böcker, som finnas
skrivna på svenska, Tankar och frågor inför
människones Son, talar Wikner om vad han led under
de år, då han sköt ifrån sig Kristus. »Så mycket kan jag
dock säga», yttrar han, »att om Du icke varit mig så kär,
som Du var, så hade mitt tvivel icke blivit sådant, som det
blev. Ty det var icke ett lättsinnigt eller lekande tvivel,
det var ett tvivel, som borrade sig tvärt igenom mitt
hjärta.» Den stund, då tvivlets töcken vika för en
människa och Kristusgestalten träder fram för henne hög och
härlig, har Wikner skildrat i den gripande dikten »Mig
törstar».
<poem>
Och jag såg en man, profeten
ifrån Nasaret, och hörde,
huru ljuvt hans bjudning lydde:
»Kommen alle», så han sade,
»som arbeten och betungens;
jag vill vederkvicka eder.»
Och för mänskoandens hunger
bar han fram det första brödet,
livets evigt friska manna.
Han bar fram det, ej i former
av en stelnad lagens bokstav,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
