Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Erik Gustav Geijer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Var det tyst och stilla i skogarna norr om Ransäter,
så var det så mycket livligare nere vid bruket. En av
Ransäterspojkarna, Erik Gustav, beskrev sedan, när han
blev stor, hur det såg ut där. »Dessa lågor utur djup
av snö» — han menar masugnarna och smedjorna —,
»det under valv och pelare av is framforsande vattnet,
de tunga, vitt skallande hammarslagen, som i en natur,
frusen till vila, visa, att människan är vaken, senkraft
och svett i köld och drivor, kol- och tackjärnskörare i
långa rader med rimfrost i skägget, hästarna gnäggande
med varma skyar ur näsborrarna, vimlet av folk
och bestyr — det är en tavla att se, det är en tavla att
leva!»
Erik Gustav, som var född 1783, hade sex yngre bröder
och systrar. Enkelt men trevligt hade de det i den lilla
envåningsbyggnaden med sin mörka förstuga och sina
rum med små blyinfattade fönsterrutor och tunga
möbler: massiva ekskåp, djupa länstolar och långa soffor.
Ordning och reda var det också i hela huset, ty
husfadern var mycket sträng och tålde ej något slarv, lika
litet som han tålde någon invändning eller frågvishet. Ve
den, som hängt någon av nycklarna på orätt plats eller
förlagt klädesborsten! Inte blev han egentligen ond,
brukspatronen, men försmädlig och dräpande. Kom han
på kökspigan med att hon slösade med veden, så tog
han henne i örsnibben, ledde ut henne på gården,
promenerade några varv med sitt offer kring stora lönnen,
gjorde så plötsligt halt, tog av hatten och bugade
djupt. — Men ändå höllo alla på gården varmt av
honom, både den milda, goda hustrun, barnen och de
underlydande, ty de visste, att han strävade efter att
ställa det så bra han kunde för dem allesammans. Fastän
han lät så barsk och sträng, hade han ett vekt hjärta,
och inte sällan hände det, att en fattig släkting, som
under bävan och oro begivit sig till Ransäter för att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
